Boklust!

Andra delen av Korpringarna

 

 

SPOILERVARNING! 

Har du ännu inte läst Odinsbarn så bör du läsa den först innan du ens tar reda på vad Röta handlar om för att inte bli spoilad. Min recension av Odinsbarn hittar du här.

TitelRöta

Författare: Siri Pettersen

BaksidetextHon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent.
Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.

Omdöme: Hirka befinner sig nu som en papperslös i London. Kommer hon någonsin att få återse Ymslanden och Rime? Vem är det som förföljer henne? Vad är det för fel på Kuro och vad är det för mystiska stenar hon har med sig? Inte minst, vad är det för märkliga människor som jagas för sina tänder? Och vem är jägaren? Det är frågor som Röta kommer att ge svar på, men Siri Pettersen ställer också andra frågor. Eller gör hon det? Är det kanske bara så att vi så ivrigt tolkar in texten som ett bidrag till flyktingdebatten när den egentligen bara är ett enkelt konstaterande att om Hirka hamnade i Europa så skulle hon vara papperslös och det skulle medföra vissa problem. Problem som å andra sidan kan lösas med rätt (ej mänskliga) kontakter. Ska man se boken som en nyfiken fråga: "vad skulle hända om..." eller ska man se den som ett "fy på oss EU-medborgare som tycker att alla människor ska ha personnummer och att tredjelandsmedborgare ska ha uppehållstillstånd"? För prästen som hjälper Hirka förstår säkert att alla har rätt att söka asyl inom EU och få en rättssäker prövning. Han förstår säkert också att Hirka aldrig skulle kunna göra sina skyddsskäl sannolika eftersom hon vägrar berätta var hon kommer ifrån och hon varken ser ut eller låter som att hon kommer från någon av de länder man vanligtvis får skydd från. Hon verkar inte heller ha något annat skäl att få uppehållstillstånd i Storbritannien. Så exakt vad denna samhällskritik ligger i förstår jag inte riktigt.  

Också är det Stefan. Han är ju charmig på sitt sätt, men om Hirka i alla fall hade kunnat vara liiite äldre. Pettersen har verkligen skapat en motvikt till den unge perfekte Rime med "två löften om död på ryggen", men en småsunkig man i trettioårsåldern ska inte vara tänd på sextonåriga Hirka.

Vad gäller utfyllnaden (i form upprepningar och alltför utförliga beskrivningar som gör boken onödigt lång) som jag kritiserade Odinsbarn för, så har det tyvärr gått ett steg längre i Röta med lite mindre handling i relation till antal ord. En svärdsduell kan till exempel bara sluta på två sätt, antingen så dör den ena eller så dör den andra. Spänningen ökar inte för att författaren drar ut på duellen under flera sidor, utan läsarna listar ganska snabbt ut att de inte missar något om de bläddrar fram till duellens slut. 

Jag inser att ovanstående kan få det att låta som att jag inte alls uppskattade att läsa Röta, det gjorde jag. Bortsett från ovanstående så är boken spännande, magisk och läsvärd. Ett stort plus för att Hirka nu har gått från att flyta med i handlingen till aktivt vara den som skapar handlingen. Hon har gått från jungfru i nöd till den hjältinna hon förtjänar att vara. 

Rekommenderas för: Du måste helt enkelt antingen vara med på Pettersen eventuella politiska agenda eller kunna bortse från den, men har du läst Odinsbarn så måste du bara läsa fortsättningen. 

Trollbindande fantasy

Titel: Odinsbarn

Författare: Siri Pettersen

BaksidetextTänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna ...
Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna - en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin.

Omdöme: Jag älskade den från första sidan. Boken inleds med att en man vid namn Thorrald med mycket blandade känslor räddar spädbarnet Hirka. Hans tveksamhet beror på att barnet inte har någon svans. Inga förklaringar. Vi kastas handlöst in i Thorralds perspektiv, får verkligen på nära håll uppleva hans rädsla och ängslan. För honom är det så uppenbart att svansen borde ha suttit där att han ristar in ett märke efter den med kniven och säger åt barnet att hon ska säga att vargen tog. Frågorna väcks genast. Varför borde flickan ha en svans? Vad är detta för värld där alla har svans? Varför har hon ingen svans? Vad är det för faror som hotar dem som inte har svans? Siri Pettersen skriver inte läsaren på näsan. Hon målar upp ett fantastiskt universum med magiskt vackra miljöbeskrivningar och nära och gripande personporträtt. 

Jag vill genast sätta etiketten troll på Ymslandens invånare, men Siri gör det inte så lätt. Ättlingarna, som hon kallar dem, liknar mest människor, fast med svans och magiska förmågor. När Rime An Elderin dyker upp har jag först svårt att begripa Hirkas motvilliga förtjusning över honom. Han är ju ett troll? Men nej, jag måste snart acceptera att Rime An Elderin inte är ett sådant troll som Rolf Lidberg målade, han är ett twilight-troll. Han är snygg, charmig, rik, ja i princip adlig, har löjligt god fysik, hög moral och samtidigt är han lite så där mörk och farlig, han besitter nämligen en dödlig våldspotential i kombination med en nyckelposition nära makten i ett styre som han föraktar. Han är perfekt helt enkelt, förutom det där med svansen då... men det bekymrar inte Hirka eftersom hon anser att det är hon själv som är märklig som saknar svans. 

Odinsbarn är spännande från början till slut. Berättelsen drivs framåt av Hirkas rädsla för att hennes största hemlighet ska avslöjas, att ättlingarna till slut ska förstå att hon inte är en av dem, samtidigt som hon inte är helt säker på exakt vad hon är. I bakgrunden till detta är den unge Rime inblandade i ett maktspel där han slutligen måste ifrågasätta allt hans värld är byggd på. Slutet är verkligen överraskande och berättelsen är oerhört finkomponerad.

Om jag ska ge någon mer negativ kritik om Odinsbarn så är det främst att jag inte riktigt kan begripa varför Pettersen har målat upp ett så fint porträtt av en kvinnlig hjälte bara för att låta den perfekta prinsen göra allting åt henne. Pettersen skriver i efterordet om att en enda människa kan åstadkomma mycket, men faktum är att Hirka inte gör mycket på egen hand. Hon åker mest med, blir kidnappad, fängslad, bortstött och sedan räddad, gång på gång. Det andra är att boken enligt mitt tycke hade kunnat kortats ned. Pocketversionen är 662 sidor lång och det är inget fel i sig, men det är lite för lite handling för att fylla 662 sidor. Mycket fylls ut av upprepningar och överambitiösa beskrivningar av karaktärernas tankar och känslor. Jag kan hoppa över långa stycken utan att missa något väsentligt och det drar tyvärr ner läsupplevelsen för min del.

Rekommenderas för: Dig som älskar fantasy, dig som älskar fantasy men är less på Tolkienkopiorna och dig som säger att du inte tycker om fantasy. Boken tar dig till en helt ny värld utan tråkiga fantasyklyschor och så länge du inte är en sådan som "inte tycker om sådant som inte finns på riktigt" så kommer du att uppskatta den. Serien har hyllats av många för sin samhällskritik, men den kan för den som är mer insatt i till exempel samhälls- och utlänningsjuridik uppfattas som naiv. Inget av detta märks i den första delen, här är det religion (kanske främst abrahamitisk religion?) och maktfullkomliga regeringar som är på tapeten, men det kommer. Kan du bortse från detta har du dock en underbar läsupplevelse framför dig. 

En klassiker i sommarvärmen

 

 

Titel: The Magic Toyshop

Författare: Angela Carter

Genre: Surrealism

Baksidetext: 'This crazy world whirled around her, men and women dwarfed by toys and puppets, where even the birds are mechanical and the few human figures went masked... She was in the night once again, and the doll was herself.'

Melanie walks in the midnight garden, wearing her mother's wedding dress; naked she climbs the apple tree in the black of the moon. Omens of disaster, swiftly following, transport Melanie from rural comfort to London, to the Magic Toyshop.

To the red-haired, dancing Finn, the gentle Francie, dumb Aunt Margaret and Uncle Phillip. Francie plays curious night music, Finn kisses fifteen-year-old Melanie in the mysterious ruins of the pleasure gardens. Brooding over all is Uncle Philip: Uncle Philip, with blank eyes the colour of wet newspaper, making puppets the size of men, and clockwork roses. He loves his magic puppets, but hates the love of man for woman, boy for girl, brother for sister...

Omdöme: Jag började läsa boken i tron om att den tillhörde genren magisk realism. Titeln och baksidetexten antyder att Melanie hamnar i någon värld liknande Alice i Underlandet och jag förväntade mig minst sagt att dockorna och leksakerna skulle ha egna liv och viljor. Därför blev jag först lite besviken när jag insåg att det snarare handlar om surrealism. Magin är inte en del av storyn och för inte handlingen framåt, utan är snarare en konsekvens av storyn som försätter karaktärerna (framför allt Melanie) i svår psykologisk stress. Det magiska eller surrealistiska som inträffar beror snarare på Melanies psyke än något annat, det är till exempel hon som "insanely" undrar om hunden hon möter i huset är den verkliga hunden eller den målade hunden från tavlan. När jag väl hade förstått detta fick jag dock andra förväntningar och uppskattade berättelsen mer.

Det tog lite tid för handlingen att komma igång riktigt (boken är trots allt bara 200 sidor), men trots detta blir berättelsen väldigt gripande när den väl kommer igång. Carter låter aldrig läsaren veta vad som är verkligt och inte och vi får aldrig någon förklaring till det surrealistiska som händer, däremot så kan man ana de psykologiska faktorer som ligger bakom. Slutet är fullkomligt oförutsägbart.

Rekommenderas för: Jag har inte sett att det finns någon översättning på svenska och språket är inte alltför enkelt så man bör nog vara ganska van att läsa böcker på engelska för att uppskatta den. Annars tror jag att den kan passa de flesta, men det är absolut ingen barnbok som titeln antyder.

Sommarens chick lit

 

Titel: Kalla mig Amanda

Författare: Josefine Sandblom

Genre: Chick lit

Baksidetext: "Om någon av oss får ragg ikväll, och det visar sig vara ännu ett rötägg, då kör vi!" 

En skämtsam vadslagning tre kvinnor emellan mynnar ut i en blogg, vars syfte är att sätta dit otrogna män. En kaskad av förolämpande inlägg och foton över vilka som lurat dem tar plats på nätet. Förhoppningen är att upplysa männens respektive om deras förehavanden, men också för att varna andra för samma bottennapp. För att undgå att bli avslöjade gömmer sig kvinnorna bakom en gemensam pseudonym, med leklandsarbetande Lilly som skribent till inläggen. 

Tvåbarnsmamman Viktoria har på kort tid blivit både ensamstående och arbetslös. Hennes vänner propsar på att hon ska ge sig in i dejtingdjungeln på nytt, och för att få slut på deras påfrestande tjat bestämmer hon sig till slut för att gå till närstrid med männen som Motala har att erbjuda. 

När kvinnornas vägar korsas går det mesta åt helvete.

Omdöme: Jag ska erkänna att jag inte har läst chicklitt sedan Djävulen bär Prada, så vad som fick mig att klicka hem denna kan jag inte riktigt svara på. I boken får vi följa Nelly och Viktoria, två kvinnor vars öden på ett finurligt sätt vävs samman. Det finns en feministisk anda i boken och den utforskar samma tema som även Paula Hawkins är inne och sniffar på i I djupt vatten som jag recenserade i föregående inlägg, nämligen varför är det alltid kvinnan som får skulden? Otrohet är ett genomgående tema och det blir rätt obehagligt att läsa emellanåt eftersom porträtten av männen, "rötäggen", känns väldigt trovärdiga. Boken bjuder på en del fniss och tänkvärda kommentarer, men för mig var det ingen bladvändare. Jag saknar drivet som får mig att vilja läsa vidare och någonstans efter mitten trappas tempot ner ordentligt. Man hade kunnat korta ner de utförliga beskrivningarna av sexakterna som på vissa ställen fyller sida efter sida - de blir tråkiga eftersom de inte för handlingen framåt. Jag vill ju veta om Nelly ska få sin prins och om Viktoria ska upptäcka otroheten, exakta beskrivningar om i vem som går ner på vem är inte så intressant, men det glädjer säkert någon. Allt som allt tycker jag ändå att boken var mysig och läsvärd.  

Rekommenderas för: Eftersom detta är en väldigt tjejig bok i vilken män inte alltid framställs på bästa sätt bör du nog vara kvinna för att uppskatta den. Du bör inte heller vara för pryd, tycker du inte att det är trevligt med ord som "fittjonglör" så kan du hålla dig borta. Däremot ska du absolut läsa den om du vill ha en trevlig feelgoodroman men är trött på normativa könsroller och familjekonstellationer. 

Ryslig sommarläsning

 

Titel: I djupt vatten

 

Författare: I djupt vatten är skriven av Paula Hawkins, författare till storsäljaren Kvinnan på tåget.

 

Genre: Thriller

 

Baksidetext: När Jules får beskedet om att hennes syster hittats död i floden i byn där de växte upp väljer hon att återvända hem till ett förflutet hon gjort allt för att förtränga.

Jules upptäcker att systern varit i färd med att skriva en bok om floden och alla de dödsfall som är knutna till den. Det var ett projekt som inte uppskattades av alla i byn, särskilt inte av mamman till den tonårsflicka som hittats drunknad samma år. Båda dödsfallen har avskrivits som självmord, men kan det verkligen vara så enkelt? Snart uppdagas en mycket komplicerad historia...

 

Omdöme: Jag läser sällan utländska författare, men när jag beställde min semesterläsning ville jag ha med något läskigt och denna berättelse om mystiska dödsfall i mystiskt vatten verkade lovande. Höll den vad den lovade? Lets face it, jag är inte särskilt lättskrämd. I djupt vatten gav mig inga kalla kårar, men jag älskade den från den första sidan till den sista. Inom ett dygn hade jag slukat hela boken, den gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig. Trots att tempot genom berättelsen upplevs som ganska lågt så håll spänningen uppe hela vägen, för Hawkins låter oss inte sluta undra förrän vi är framme vid slutet.

Sedan måste man ju bara älska att hon inleder med "Till alla besvärliga människor", kort och gott. Denna inledning knyter an till det feministiska temat som går genom boken, den är nämligen full av besvärliga kvinnor som inte så enkelt låter sig inordnas efter samhällets normer. De ställer till det för sig själva och andra och retar ständigt upp fel personer, men de kommer starkare ut på andra sidan - förutom de som inte gör det. Boken berör ämnen som våldtäkt, mobbing, kroppsproblematik och kvinnlig sexualitet. Rakt igenom det triggande mysteriet så sprakar det av girl power, men helt utan att man blir skriven på näsan. Att berättelsen då och då svävar in på forna häxprocesser och dessutom har en livs levande häxa (eller kvinna med vanföreställningar, det fina är att man aldrig riktigt får veta) gör inte saken sämre, jag älskar allt som har med mystik och historia att göra.

Kvaliteten på texten är oerhört hög boken igenom. Flera gånger var jag tvungen att stanna upp läsa stycken högt för min man, för hon skriver så rysligt bra att det är en fröjd att läsa hennes formuleringar och alla små detaljer hon kastar in som gör att vi hela tiden måste vara på tårna. Som det där med minnena. Historien berättas ur flera olika jag-perspektiv och några tredjepersonsperspektiv. Karaktärerna försöker begripa vad som händer lika mycket som läsaren, men de vet också saker som de inte berättar och de berättar ibland saker som vi måste ifrågasätta för de är inte ens själva säkra på sina minnen. Vi förstår också att vi ska vara uppmärksam på detta eftersom Hawkins inledde med ett citat från Oliver Sacks, Hallucinationer, Vi vet numera att minnen inte är oföränderliga eller frusna, som Prousts marmeladburkar i ett skafferi, utan att de förvandlas, monteras ner, sätts samman på nytt och omgrupperas vid varje ny hågkomst. 

 

Rekommenderas för: Dig som gillar spänning och mystik och vill ha en psykologisk thriller att läsa i sommar.

 

Upp