Boklust!

Zombieapokalyps i Mellannorrland

Titel: Zverige i mitt hjärta

Författare: Nils-Petter Löf

BaksidetextEn farsot tvingar människor in i en onaturlig medvetslöshet. Somliga sover i tjugo minuter, andra tjugo timmar och en del vaknar inte alls. Men skulle du dö, av outgrundlig anledning, så frukta inte. Livet ger dig en andra chans, som något helt annat. 
Samtidigt väcker sjukdomen något djupt inom de som överlever. Det vi alltid trott att vi vill vara. En längtan att göra gott blir bara starkare hos många, men hur fungerar det i en själ som redan är ond? Hur överlever man den egna ondskan? 
Följ med på en dyster resa där det farligaste inte bara är andra människor, utan också vi själva. Resan skildrar kampen att överleva katastrofen och den mystiska fara som väntar bortom horisonten. 
Zverige i mitt hjärta är en dystopisk och apokalyptisk zombieroman om hur Sverige skulle fungera när en sjukdom förvandlar oss.

Omdöme: En zombieapokalyps som utspelar sig i mina egna hemtrakter var svår att tacka nej till och jag blev inte besviken. Genom boken får vi följa flera olika karaktärer vars öden till slut sammanstrålar. Karaktärerna är välbyggda och känns äkta, mest gillade jag den smått autistiska killen från Stockholm som tar sig igenom "farsoten" med guideboken i handen som han följer till punkt och pricka. Det enda minuset med boken är att jag aldrig riktigt får någon klarhet i vad som har hänt. Ett sista meddelande ska ge den sista ledtråden, men budskapet är vagt och det är svårt att veta vad som egentligen har hänt. Vilka konflikter låg bakom spridningen och hur uppstod den? Vad hade egentligen det där planet från London med det hela att göra? Boken lämnar mig med en hel den obesvarade frågor som skulle få mig att kasta mig över en uppföljare.

Rekommenderas för: Denna har något för alla, en studie i krispsykologi, relationsdramatik och mänskligt mörker kombinerat med fantastiska inslag.

Del två av I sparvens klor

 

Titel: I sparvens klor

Författare: Karin Söderlund Leifler

BaksidetextDen herrelösa samurajen Hiroshi är efterlyst för mordet på sin före detta herre - ett brott som straffas med halshuggning om han inte lyckas hitta den sanna mördaren först. Vid sin sida har han Tsukiko, en kurtisan på rymmen från nöjeskvarteren.


Men det finns personer som inte drar sig för att ta till våld för att hindra dem. Hiroshi förlorar mot en grupp beväpnade män som ska föra tillbaka Tsukiko till kurtisanhuset hon kommer från. Det sista han ser är att de för bort henne, innan han själv dras in i mörkret.

Den kvinnliga lönnmördaren Suzume, eller Sparven, har fått i uppdrag att följa efter Hiroshi. Men den till synes enkla uppgiften leder till ett möte som förändrar allt. Suzumes lojalitet mot shinobigrupperingen sätts på prov. Stunden då hon måste välja sida kommer obevekligt närmare, tills ingen av de inblandade kan komma undan.

Andra och sista delen av I Sparvens klor, en roman i två delar om frihet, makt och kärlek.

Omdöme: Jag tyckte om den andra delen av denna historiska roman som utspelar sig i Japan ännu mer än den första. Spänningen trappas upp, insatserna höjs och kärleksdramat bara stiger. Mycket välskriven och läsvärd bok. Ska läsas efter I sparvens klor del 1.

Rekommenderas för: Alla som tycker om kärlek och spänning och är sugen på en lite annorlunda historia i en annan del av världen. 

En herrelös samuraj och en förrymd kurtisan på äventyr

Titel: I sparvens klor del 1

Författare: Karin Söderlund Leifler

BaksidetextTsukiko har hört till kurtisanhuset så länge hon kan minnas. Hon vet inte varifrån hon kommer, men hennes framtid som kurtisan är utstakad. När en herrelös samuraj rusar in på kurtisanhusets bakgård med svärdet höjt inleds hennes möte med världen utanför nöjesdistriktets mur - en värld där helt andra regler gäller.


Att ta Tsukiko som gisslan är inte det mest genomtänkta Hiroshi gjort i sitt liv. Särskilt inte när han är på flykt undan rättvisan. Han måste bestämma sig för hur han ska göra med den viljestarka kurtisanen, innan han får mer problem än han redan har.

Suzume, eller Sparven, är en av de mest beryktade medlemmarna i en grupp som anlitas av inflytelserika personer för att utföra lönnmord, spioneri och inbrott. Omständigheterna driver Tsukiko, Hiroshi och Sparven mot varandra tills ingen av dem kan komma undan.

Första delen av I Sparvens klor, en roman i två delar om frihet, makt och kärlek.

Omdöme: Att läsa är att resa sägs det och precis så känns det att ta sig mellan pärmarna i I sparvens klor. Söderlund tar med sina läsare på en resa bortom tid och rum till samurajernas tid i Japan. Solen steker och körsbärsblommorna lyser med sina vackra färger, men under den vackra ytan vilar ett samhälle som bjuder på svåra regler för sina invånare. Regler som inte går att leva med. I sparvens klor har sina stunder av spänning, men det som främst bjuder på läsupplevelse är känslan av att vaggas in i en helt annan värld. Det är detaljerna som gör det, risvinet, risbollarna med grönsaker och de fattiga böndernas vajande risfält. Den omedelbara konflikten, men också kemin, mellan den efterlyste och hans gisslan skapar ett driv i handlingen och allt detta tillsammans gör att det aldrig någonsin blir tråkigt. 

Rekommenderas för: dig som är trött på deckare eller samtida relationsdrama. Här finns en bok som kommer att ta dig bort från den grå vardagen och ta med dig på en resa som inte liknar något du varit med om tidigare. 

Om odling för häxor

Titel: Häxans trädgård

Författare: Hella Nathorst-Böös

Baksidetext: Häxans trädgård kombinerar trädgård, hälsa, kulturhistoria och andlighet. I handboksformat berättas kulturhistoria runt femtio av våra vanligaste läkeörter, hur de kan användas medicinskt, i matlagning och i hudvård idag. Tydliga foton hjälper läsaren att hitta rätt örter. Häxans trädgård tar även tillbaka en magisk dimension in i våra liv och trädgårdar genom örternas urgamla, viktiga roll i ritualer och som hjälp vid fokusering. Läsaren får handfasta tips på hur läkeörter hittas eller odlas, och hur de används. 

Häxans trädgård ger läsaren andra ögon att se på det som växer omkring oss. Boken beskriver massor av vanliga växter som har skonsam effekt på olika åkommor: vissa blommor vars skönhet vi annars njuter av, kan även användas i dekokter mot värk. Oansenliga ogräs visar sig vara utmärkt lindring vid insektsbett eller blir ett gott vitamintillskott i salladen. Läkeörternas fantastiska egenskaper har kloka gummor känt till i årtusenden, fast i långa tider har kunskapen hållits hemlig. När den på 1600-talet kallades svart magi, sades de kloka gummorna samarbeta med djävulen och brändes på bål. Läkeörtstraditionen hamnade i skamvrån men dess kunskap sögs så småningom upp av läkemedelsindustrin. Idag är många av örternas medicinska verkan vetenskapligt belagd och det är dags att ge häxorna upprättelse! 

Omdöme: Så mycket inspiration! Jag uppskattar verkligen de luftiga och vackra sidorna. Här blandas praktiskt information om växterna med historisk fakta om häxor. För mig är den en godispåse av inspiration både till trädgården och tangentbordet. 

Rekommenderas för: Alla som är det minsta intresserade av växter kan läsa denna! Det spelar ingen roll om du har trädgård, balkong, en kruka i fönstret eller går ut i skogen och på ängen, här finns något för alla. Om du gillar att ta vara på vad naturen ger så ska du definitivt läsa den.

Deckare med häxtema

Titel: När häxor brinner

Författare: Cissi Lundgren

Genre: Deckare

Baksidetext: Högt uppe på kullen slickar eldslågorna den svarta augustihimlen. Dagen efter återfinns resterna av en människa i askan, en människa som saknar huvud. Julia Holm, präst i Skåne, återvänder till sin hemstad Sundsvall. Fadern är död och hon återvänder till det hus där hon inte satt sin fot på femton år. Samtidigt dras hon in i en mörk historia fylld av gamla hemligheter. I den mördade kvinnans liv finns kusliga paralleller med hennes eget. Vad har en medelålders lärarinna med medeltida häxprocesser att göra? Och vad vill Peter Hermansson, Julias gamla skolkamrat, henne egentligen? När häxor brinner är den första delen i serien om Julia Holm.

Omdöme: Jag är ständigt på jakt efter böcker med häxor och eftersom denna deckare utspelar sig i min hemstad Sundsvall gjorde den mig nyfiken. När jag fick hem den såg jag att den är utgiven av Vulkan vilket är ett egenutgivningsförlag. Man betalar dem alltså för att de ska ge ut och trycka ens bok. Jag har aldrig läst någon egenutgivning förut eftersom jag är väldigt skeptisk mot hela idén av egenutgivning. Visst är det säkert så att många oslipade diamanter sållas bort av förlagen, men då är de förmodligen just det också, oslipade. Så denna läsning blev ett test även av egenutgivningen i sig. Som jag befarade kryllade det av skrivfel, framförallt saknade punkter, i boken vilket tyvärr drar ner helhetsintrycket. Att årtal som anges sporadiskt i vissa kapitel helt uppenbart inte stämmer överens gör mig förvirrad.

Miljöbeskrivningarna var inte heller tillräckligt genomarbetade. När Julia anländer till prästgården i Sundsvall bredvid landsortskyrkan var det för mig självklart att det var Selångers kyrka och prästgård det handlade om eftersom det är där jag har vuxit upp och det bodde faktiskt en flicka med mörkt hår där. Alldeles för långt in i boken kommer det fram att det faktiskt är Njurunda berättelsen rör sig och även om jag försöker tänka om kan jag inte riktigt tvätta bort bilden av mitt idylliska Selånger som redan etablerat sig på näthinnan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt väl beskriven miljö. Nolbykullen (ett berg) som är Njurundas mest karaktäristiska drag beskrivs som "hoppbacken" och jag tror inte att någon läsare som inte har koll på Njurunda riktigt kan begripa vilken storslagen scen som valts till mordplatsen. Nej, tyvärr går mycket förlorat på grund av de bristande miljöbeskrivningarna. 

Bortom skrivfelen och frånvaron av miljö utspelar sig dock en gripande historia och jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Det är spännande, det är välskrivet och trots bristerna en trevlig läsupplevelse. Den största frågan som finns kvar när jag läst ut boken är, varför har den inte fått chansen på ett riktigt förlag? För med lite slipning tror jag att detta skulle kunna bli en riktig diamant. Jag blir också nyfiken på vem Cissi Lundgren är, för jag hittar ingen information om författaren någonstans. 

Rekommenderas för: Dig som letar efter en mysig och regnig höstdeckare att krypa upp med i soffhörnan och dessutom är lite nyfiken på en oslipad dimant. 

Amanda

Dagens bidrag till Häxornas november är en novell jag skrev i somras om häxor och spöklika vägkorsningar i sommarstugeidyll.

 

 

”Varför just vid röset?” frågade jag Amanda där jag satt med benen i kors på nederdelen i våningssängen. Jag tyckte inte om den korsningen, det var det där röset som låg där och liksom vakade över varje människa som passerade. Någon var begravd där hade Margit sagt.
     ”Jag hade en dröm i natt”, svarade Amanda medan hon drog den svarta sidenklänningen över huvudet. Klänningen la sig perfekt över hennes höfter och jag undrade om jag också skulle få sådana där runda höfter en dag. Än så länge var låren taniga som stickor och det fanns ingenting kvinnligt över dem. Amanda slängde en hastig blick i den immiga gamla spegeln och rättade till de breda axelbanden, med en svepande rörelse drog hon upp sitt långa hår ur klänningen. Där var vi i alla fall lika. Mitt hår slutade vid samma ställe nere på ryggen och hade samma hasselnötsbruna färg.

     ”Ska du inte ta på dig något annat?” frågade hon med en menande blick på min smutsiga T-tröja. Jag skakade på huvudet, jag hade ingen lust att klä upp mig för djävulen.
     ”Vad var det för dröm du hade?” frågade jag, men Amanda svarade inte. Hon grävde i byrån under spegeln.
     ”Titta! Den här hade jag glömt bort, jag har inte haft den på säkert tre somrar. Den måste ha blivit kvar här när vi åkte hem det året. Den borde passa dig nu”. Hon höll fram en knälång bomullsklänning i svart med klockad kjol. Jag knep ihop läpparna.
     ”Om du inte tar den på dig går jag ensam”, varnade Amanda medan hon hivade ner stearinljus och en del andra prylar i en grådaskig tygkasse. Så jag hade knappast något val.

 
Mamma och pappa satt och såg på nyheterna på den gamla tjockteven i allrummet. En kvinna pratade om människor som dött i värmeböljan. Allt detta prat om de döda, det verkade följa mig vart jag gick denna sommar. Pappa kastade en misstänksam blick på oss.

     ”Ni ska väl inte gå till den där gamla häxan igen?”
     ”Så säger man inte Rolf”, skällde mamma. Hon visste ju inte att Margit verkligen var en häxa, gammal var hon också.
     ”Vi ska bara ner till lägerelden på stranden som de andra ungdomarna”, svarade Amanda innan stugdörren slog igen bakom oss. Amanda ljög och det gav mig ont i magen. Tänk om det faktiskt skulle hända något, då skulle inte mamma och pappa veta var de skulle leta efter oss.
 

Korsningen låg en bit in i skogen. Tog man höger här så skulle man snart kunna känna lukten av lägerelden och höra de andras röster nerifrån stranden, men vi skulle inte dit. Vägen som ledde åt motsatt håll, rakt upp i skogen, var inte mycket mer än en bred stig numera, gräsbevuxen och gropig. Följde man den kom man till Margits stuga, det var den enda byggnaden som fortfarande var bebodd i den äldre delen av byn. Några fallfärdiga ruckel fanns där också, men annars hade skogen gjort sitt bästa för att återställa det som en gång varit. Inte heller åt det hållet skulle vi gå. Vi skulle vara kvar här, på grusvägen, mellan de höga tallarna som höjde sig som en mur runt oss och hotfullt gnekade i vinden. Det var en mulen sensommarkväll och det skulle snart bli riktigt mörkt, redan nu gapade mörkret mellan träden. Den som ville skulle lätt kunna hålla sig dold inne i skogen.
     Amanda ställde sig mitt i korsningen och satte händerna i sidorna. ”Det är här hon är”.

     ”Vem då?” frågade jag trots att jag visste vem hon menade.
     ”Betty så klart”. Amanda hade varit som besatt av Betty ända sedan Margit för första gången berättat för oss om sin stammoder, den sista häxan som hängts i byn. Till allmänhetens beskådan hade hon dinglat med fötterna med en snara om nacken tills att tungan hade blivit alldeles svart, så hade i alla fall Amanda beskrivit det.
     ”Hur vet du det?”
     ”För det första så begravde man brottslingar och andra man var rädd för i vägkorsningar förr i tiden, på så vis skulle de hållas bundna och inte kunna gå igen. Men jag vet att hon ligger här för att jag såg det i min dröm. Jag har fått gåvan nu, precis som Margit och Betty”. Amandas ögon glittrade av stolthet, jag såg på henne med misstro. Hon satte sig på huk och började plocka upp värmeljus ur väskan och placera ut dem i en ring mitt i korsningen. ”Bli inte avundsjuk, du får det säkert också, när du blivit äldre. Margit säger att gåvan inte kommer förrän man har fått mensen”.
     Jag svarade inte, för jag ville inte prata om det där. Allt som skulle ändras och allt som höll på att hända. Jag ville bara att det skulle vara precis som det alltid hade varit, jag, Amanda, mamma och pappa. Amanda drog undan håret ur ansiktet och tände ljusen. Det susade i skogen och lågorna fladdrade höga som om de hade eget liv. Onda makter var i görningen, jag kunde känna dem krypa längs ryggraden på mig.
     Röset, en hög med sten och pinnar som låg alldeles intill vägrenen, verkade röra sig i skenet från ljusen nästan som att det var ett levande väsen. Jag tänkte på det Margit hade sagt om att man alltid skulle kasta en pinne eller sten på högen när man passerade för att freda sig från det onda. Vi hade inte lagt dit något nu.
     ”Jag vill inte åkalla djävulen”, fick jag ur mig. Jag ville gå hem, dricka choklad och se kvällsfilmen på tjockteven med mamma och pappa. Amanda skrattade.
      ”Det finns ingen djävul din knäppis. Det är bara sådant som de kristna hittat på för att kuva oss, det har Margit sagt”. Hon plockade upp mammas lilla trädgårdsspade ur tygkassen och började gräva mitt i cirkeln av ljus. Jag skruvade på mig och tänkte på konfirmationslägret som jag och Fia skulle gå på nästa sommar. Skulle prästen känna på sig om ens syster var en häxa?
     ”Vad är det du ska göra då?”
     Vi ska offra till Betty. Den som vilar i en vägkorsning har makt att skänka stora gåvor, men man måste alltid ge något tillbaka”.
     ”Vad vill hon ha då?”
     ”Något personligt”, sa Amanda och plockade upp ett litet inramat fotografi av henne och mig sittandes på stugtrappen med runda kinder. Jag saknade två framtänder och log stort mot kameran, Amanda höll storasystersaktigt armen runt mina axlar och log med munnen stängd. ”Kom hit nu”.
     Jag gick tveksamt in i ringen, kände hur kraftcirkeln omslöt mig. Amandas ögon glittrade av förtjusning. Hon la ner fotot i gropen.
     ”Önska dig något nu”, sa hon och grävde över med jord igen.
     Jag önskade att det inte fanns någon Betty och att jag och Amanda snart skulle vara hemma i stugan. Amanda blundade som om hon koncentrerade sig, sedan öppnade hon ögonen och log. En vind svepte hastigt över vägen och släckte alla ljusen med en gång. Jag blev alldeles stel i kroppen, förmådde inte att röra mig. Det var mörkt nu, man kunde knappt urskilja några konturer alls i skogen. Det susade bland träden.
     ”Amanda. Släpp mig fri”, hördes en främmande kvinnoröst som lät avlägsen men ändå alldeles nära. Amanda slog händerna för munnen, som om hon knappt kunde tro att det var sant. Jag kände ofrivilligt hur tårar trängde sig upp i ögonen.
     ”Jag vill gå hem”.
     ”Vi kan ju inte gå hem nu”. Amanda reste sig och spanade in mot skogen. ”Vem där?” ropade hon. Hon fick inget svar. ”Är det du Betty så lovar jag att hjälpa dig!”
     Det kröp i benen på mig, jag ville bara springa hem till stugan det fortaste jag kunde, men jag kunde inte lämna Amanda. Det susade på nytt i träden. Plötsligt tändes alla ljusen samtidigt och jag skrek. De tunga molnen gled undan och blottade en fullmåne som hängde tungt över trädtopparna. Jag tog Amandas hand, redo att slita med henne ut ur cirkeln och hem efter vägen, men då föll hon ihop. Nu började jag gråta på riktigt. Jag hukade mig över Amanda och ruskade henne, men hon stirrade livlöst upp mot himlen. Det ryckte några gånger i hennes kropp, sedan blev hon stilla. Jag insåg att jag måste springa hem själv och hämta mamma och pappa. Bara tanken på att springa ensam på vägen genom skogen fick mig att rysa. Jag hann inte mer än tänka tanken innan Amanda satte sig upp och log.
     ”Blev du rädd?” frågade hon.
     Jag bara gapade till svar. Det var något som var annorlunda med henne, något med leendet. Jag kunde se de där stora framtänderna jag visste att hon skämdes för. Jag tänkte på fotografiet hon grävt ner i marken. Så mycket hade redan ändrats sedan dess, för varje dag verkade något vara nytt med henne. Nu var det där leendet, som inte riktigt var hon.
     ”Kom så går vi hem”, sa hon och tog min hand.
 

Margit stirrade på oss som om hon inte kände igen oss innan hon slutligen släppte in oss i stugan. Hade det inte varit för regnet så var jag inte säker på att hon hade låtit oss komma in, så motvilligt rörde hon sig. Hon bjöd på saft och lyssnade på Amanda som berättade om korsningen och offret vi gjort kvällen innan. Jag kom på mig själv med att skämmas lite för Amanda. Allt hon sa var vänligt och artigt, men hon glodde på Margit på ett sätt som verkade oförskämt. Margit sa ingenting utan mumlade bara till svar. Regnet smattrade på stugtaket. Först när det lättade reste vi oss för att gå, men Margit hejdade oss.
     ”Det här vet du väl redan Amanda, men det är inte Betty som ligger begravd i korsningen. Hon fick inte läggas i vigd jord, men hennes döttrar fick hand om kroppen och de begravde henne här ovanför stugan, en bit in i skogen. Stenen finns kvar”.

     Jag kände hur mörka svettfläckar växte fram under armarna på mig. Jag fick svårt att röra mig, benen ville inte lyda. Om det inte var Betty som låg begravd i korsningen, vem var det då? Amanda bara log hånfullt till svar. Hånfullt? Amanda avgudade Margit, vad tog det åt henne? Hon gick ut i hallen och drog på sig skorna.
     ”Kom nu syrran, vi är färdiga här!” ropade hon åt mig innan dörren smällde igen bakom henne.
     Jag fick med ens liv i kroppen och gick efter henne, men Margit la en rynkig hand på min axel. ”Var försiktigt barn, det där är inte Amanda”.

Häxor i spänningsroman med inslag av fornnordisk mytologi och folktro

Titel: Djävulens märke

Författare: Magnus Nordin

Baksidestext: Värstingklassen 9c i Katarinaskolan får en dag en ny vikarie. Malin, som hon heter, är ung, snygg och trevlig, och på något sätt lyckas hon få de allra stökigaste eleverna att lugna sig. Men det är något märkligt med henne, varför tycks hennes ögon ena stunden vara blå, för att i nästa vara bruna? 

Efter ett tag kommer deras ordinarie lärare Hanna tillbaka och allt återgår till det normala. Men en morgon när eleverna kommer till skolan hittar de henne död i klassrummet. Har hon begått självmord eller inte? Malin blir deras ordinarie lärare. Men ju längre tiden går blir några av eleverna varse att det är mer till Malin än bara den vänliga fasaden.
Under en tvådagarsutflykt får en av eleverna se Malin ha sex med en av de bråkiga eleverna i klassen, och hur Malin antar ett demoniskt utseende. Hon får ett tredje öga i pannan och det ändrar färg precis som hennes ögon. Vad är hon? Hade hon något med Hannas självmord att göra? Kan hon manipulera deras sinnen?

Omdöme: Djävulens märke har kategoriserats som en skräckberättelse. Som sådan är min åsikt att, nej, jag blir inte tillräckligt rädd. Jag känner inte att jag måste dra in benen så att fötterna inte sticker ut under filten medan jag läser. Jag får inte den där mysiga obehagskänslan som jag vill att skräck ska ge mig, den som gör att jag bara måste läsa vidare. Men som jag har varit inne på tidigare, jag är inte särskilt lättskrämd. Trots allt är det något som gör att jag måste läsa vidare och att jag slukade denna 500-sidors roman på en dag. Drivet och spänningen finns där. De obesvarade frågorna som man måste få svar på och ja, upplösningen var tillfredsställande. Djävulens märke är underhållningslitteratur så som den ska vara. Nordin plockar dessutom extrapoäng när han bortser från den moderna populärkulturens häxor och istället hämtar inspiration från fornnordisk mytologi och gammal svensk folktro. 

Rekommenderas för: Boken är kanske främst riktad till ungdomar och unga vuxna, men eftersom den är både lättläst, spännande och underhållande kan den läsas av alla åldrar. 

Havets Blåkulla

 

Titel: Jungfruön

Författare: Anna Winberg

Baksidetext: Blå Jungfrun är en ö i Kalmarsund. Myten säger att det var dit häxorna åkte varje skärtorsdag för att fira häxsabbaten tillsammans med djävulen. På samma ö försvinner en flicka efter en vårutflykt och återfinns aldrig. Föräldrarna gör allt i sin makt för att glömma: de säljer den vackra kustvillan och flyttar, långt bort från havet. Men flickans bror kan inte glömma - minnet av hans syster är för alltid inpräntat i hans inre. Och han söker sig tillbaka för att förstå det som inte går att förstå.

Jungfruön är en suggestiv och tät roman som för Blåkullamyten in i vår tid. En gripande berättelse om en familj där tystnaden härskar.

Omdöme: Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Jungfruön. Ja, den är bra, den är gripande. Den får mig att vilja läsa mer och det är just det som är problemet - den är väldigt kort. På dryga nittio små och luftiga sidor är hela härligheten avklarad och det känns som att det precis har börjat. Frågan är om det inte är aningens för kort för att kallas roman. Givetvis finns det inget exakt sidantal som krävs för att en text ska få kallas roman. En roman är så lång den behöver vara, det har vi hört förut. Men problemet är att Jungfruön skulle behöva vara betydligt längre för att berätta allt en roman ska berätta. Flera karaktärer presenteras bara för att försvinna ut i intet. Det finns ingen upplösning. Boken slutar istället där berättelsen börjar, vilket känns mer karaktäristiskt för en novell. Som novell är den däremot fantastisk. Språket är vackert, miljön är målande och nyskapande beskriven, karaktärerna väcker intresse. Stämningen är behagligt rå och mystisk boken igenom. Allt detta gör den helt klart läsvärd. 

Rekommenderas för: Kan läsas av alla åldrar. Perfekt att ha med på resan eftersom den inte tar någon plats och du kommer att hinna läsa ut den.

 

Häxor i lokalhistoria

 

Titel: Vägen mot Bålberget

Författare: Therése Söderlind

Baksidetext: En sensommardag 1975 går Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtrakten Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Hennes farmors berättelser ska göra att historien om Bålberget inte lämnar henne ens som vuxen. Malin växer också upp i Nyland nära älvens utlopp i havet, men trehundra år tidigare. Året är 1674 när hon rannsakas för trolldom. I fängelset tänker hon på sitt liv och på hur hon alltid fått kämpa mot mäns förtryck. Hon våndas också över sin otyglade dotter som rymmer hemifrån, gång på gång.Ett av ögonvittnena som pekat ut Malin är grannpojken Olof. Som alla barn fantiserar han mycket och inte minst fantiserar han om Malins dotter. Men gränsen mellan lek och allvar suddas ut när en äldre pojke dyker upp och berättar om en annan värld och om de krafter och väsen som befolkar den. Plötsligt finner sig Olof indragen i en fruktansvärd rättsprocess där ingen bemödar sig om att skilja mellan fantasi och verklighet.Först som gammal förmår Olof se tillbaka och minnas sin egen roll i händelserna som påverkade en hel bygd.Vägen mot Bålberget spänner en båge över tiden. Det är en roman om fyra människor - fyra öden - en bygd.Vad innebär det att vara förälder och att vara barn? Vad betyder historia och släktskap? Är historien ens värd att bevaras? Therése Söderlind har skrivit ett drama som - liksom debutromanen Norrlands svårmod - handlar om ursprung men också om att vara fångad i sin tid.

Omdöme: Först ut i höstens lästema, häxornas november, är denna vackert finstämda roman om häxor i Norrlands historia. Vägen mot Bålberget är en historisk roman med inblick i häxbränningarnas tid. En historia om häxor i Mellannorrland är svår att säga nej till för mig. Tempot i boken är inte särskilt högt, men det behövs inte heller. Varje sida, varje stycke, är fylld med tankar och upplevelser som fascinerar, förfasar och berör. Det jag uppskattar mest med boken är Söderlinds förmåga att ge röst och alla de karaktärer man får följa och hennes förmåga att berätta om svunna tider på ett mycket målande och trovärdigt sätt. Jag tvivlar inte en sekund på berättarrösterna från de olika tidsperioderna. Berättelsen följer inga traditionella ramar, utan vävs samman på ett finurligt och effektivt sätt genom att låta släktingarna avsluta varandras historier. Boken är helt enkelt välskriven och gripande, det var inte utan att det kom några tårar när jag slog ihop den. 

Rekommenderas för: Dig med läsvana och intresse för kvinnors kamp genom historien.

Sofi Poulsen gästar bloggen!

 

Idag gästar fantasyförfattaren Sofi Poulsen bloggen och berättar lite om bakgrunden till satsningen på novellsamlingen H.C. Andersen (som ni kan läsa om här) och varför de klassiska sagorna och fantastik fortsätter att förundra. Jag lämnar över ordet till Sofi.

______________________________

När jag var barn hade jag en minibokhylla i mahogny, som gjord för en sexåring. Jag kunde med lätthet nå översta hyllplanet som gick i min ögonhöjd. Bokhyllan innehåll vad jag minns tre hyllplan. I den förvarade jag mina mest värdefulla ädodelar. Längst ner stod mina älskade böcker. Nio av dem var tjocka uppslagsböcker för barn och resten var olika skönlitterära böcker.

 

När jag kom i bokslukaråldern brukade jag låna pappkassar med böcker från byns lilla bibliotek. Jag hade snabbt avverkat barnavdelningen trots att jag läste om favoriterna många gånger. En författare vars böcker jag läste mest var Hans Christian Andersen. Både hans person och sagor fascinerade mig. Än idag kan jag önska att jag hade fått samtala med honom. Hans Christian är en fantastisk berättare och de sagor han skrev för 200 år sedan är tidlösa i sin handling då de lyfter problem i vardagen som vi alltjämt har, t ex olycklig kärlek och fattigdom.

 

Min barndom var mörk, i likhet med sagorna. Jag tror att det var just därför som jag drogs till dem De slukade mig helt och hållet. Det var så skönt att få fly ut i en bok och för en kort stund få vara någon annan någon annanstans. Tyvärr tror jag att barn idag fortfarande känner det så. Därför behövs både sagor och fantastik för det blir en tydligare kontrast att fly till.

 

I oktober 2017 utlyste mitt förlag en novelltävling där man kunde skicka ut en omarbetning av H.C. Andersens klassiska sagor. I mitten på mars 2018 utsågs vinnarna och då hade jag redan bestämt hur upplägget av boken skulle bli. Rimstugan hade börjat rimma och bokomslaget låg i produktionen. Det tog mig ungefär tio veckor att redigera hela boken och sätta den. Men långt före dess insåg jag att det skulle bli en tjock bok (den landade på 560 sidor). För mig var det självklart att göra en omarbetning av H.C. Andersens klassiska sagor då han är högt älskade både av mig men även av många andra både i Sverige men även i hans hemland Danmark och andra länder. Jag kan bara hoppas att de omarbetade sagorna ska tas emot med största läsglädje.

 

                                                                                               

Hjärtläkaren

Jag visste att jag var ute på djupt vatten när jag såg de där långa fingrarna, grova med ärr och samtidigt mjuka och precisa, och hur hon lindade in sina knotiga fingrar i dem som om de bara tillhörde henne. Hennes målade ögon söker ständigt hans bekräftelse, men får det sällan. Han ler i samförstånd mot mig när hon hänger över hans axel och beställer ännu en drink över den kladdiga baren. Vi har en hemlighet han och jag. Inget uttalat eller så, men vi båda vet. Det är inte hon som var huvudpersonen i den här berättelsen. Hon var bara en bikaraktär som ger mer spänning åt handlingen. För vi ska ju bry oss om henne, det är underförstått, men vi ska också krossa hennes bultande hjärta.

     Det var de där fingrarna, de som får hjärtan att slå på operationsbordet, som gjorde att jag drogs ut djupare än vad som var tänkt. Hon sveper även denna drink alldeles för snabbt, ler urskuldande och fumlar med den alldeles för tajta klänningen hon har lånat av mig, innan hon slinker iväg till toalettkön. Han kommer närmare mig. Jag kan känna doften av hans deodorant genom havet av spilld alkohol och svett. Kirurgfingrarna letar sig till platser som får mitt hjärta att bulta snabbare. Han vet hur han använder sina verktyg.

     När hon kommer tillbaka kan hon inte gå rakt. Vi går hemåt alla tre och hon märker inte hur hans fingrar hela tiden snuddar vid mina. Vi hjälps åt att lägga henne i sängen. Jag hämtar ett glas vatten. Jag är inte någon barbar, något att dricka kan hon få innan smällen kommer. Han drar av henne skorna och slänger dem på golvet, lägger täcket över henne. Hon mumlar och somnar framför oss. Jag lindar mina fingrar i hans och han följer mig därifrån.

     När jag vaknar på morgonen är sängen tom. Det gör ingenting, för jag vet att jag snart får vara med honom igen. Vi har startat ett rusande lokomotiv som saknar nödbroms. Vattnet är så djupt där vi är nu att vi kommer att drunkna om vi ens skulle tänka på att vända åter. Munnen är torr och jag sväljer, för jag vet vad som måste göras.

     Hon sitter vid köksbordet när jag kommer ner för trappan. Disken är undanplockad, men kökssaxen ligger kvar på diskbänken. Hennes knotiga fingrar omslutet en kopp och kaffedoften sprider sig i köket. Gårdagens smink är nogsamt borttvättat. Håret sitter i en knut som är tänkt att se slarvig ut men som jag vet har tagit henne lång tid att få i ordning. Hon är svullen runt ögonen. Hennes hjärta är i bitar och det är jag som hållit i saxen. Rollen har valts åt mig utan mitt samtycke, men det är så det måste bli.

     ”Han har berättat allt”, säger hon.

     ”Jag är ledsen…” börjar jag.

     ”Du är ju min syster!” avbryter hon. Jag tar ett djupt andetag, stryker handen över köksbänken. Det gäller att gå varsamt åt med saxen nu, vi flyter på ytan till ett känslohav som hotar att sluka oss.

     ”Om du visste vad vi känner. Det här är äkta…” försöker jag på nytt, men hon avbryter mig igen.

     ”Äkta!” Hon skrattar. Högt och onaturligt. Hon reser sig upp. Lämnar kaffekoppen på bordet och går fram till mig. Hon är så arg att hon darrar. ”Han känner ingenting för dig. Jag har redan förlåtit honom för hans misstag. Vi flyttar imorgon som bestämt”.

     Han kommer ner. Kysser henne i nacken och fyller på en kopp. Han ler mot mig, en läkares leende till en patient, och försvinner ut i hallen. Jag kippar efter luft. Han har tagit livbåten och rott in till land utan mig. Jag kommer att drunkna i samma ögonblick som de försvinner ut genom dörren tillsammans. Jag kan inte låta det ske, det måste han förstå. Min hand dras mot saxen på köksbänken.

En rysare till höstmörkret

Titel: Hemmet

Författare: Mats Strandberg, en av författarna bakom Cirkeln

Baksidetext: Välkommen till Hemmet en kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över sig själv. När Joel äntligen lyckas ordna en plats åt sin mamma på demensboendet Tallskuggan tror han att det värsta är över i själva verket har det knappt börjat.
Mats Strandberg fick sitt stora genombrott med Engelsforstrilogin, som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Rysaren Hemmet har hyllats av såväl kritiker som läsare

Omdöme: Som jag har påpekat tidigare är jag inte särskilt lättskrämd. Hemmet gav mig inte heller några kalla kårar. Däremot var den mycket spännande och underhållande. Det är fascinerade hur Strandberg så väl beskriver livet på ålderdomshemmet och de dementa åldringarnas upplevelser. Demensen, som är en skräck i sig, skapar en extra dimension till denna rysare och läsaren måste vara uppmärksam på vad som är verkligt och inte. Särskilt beskrivningen av en av de gamla som ständigt vill ringa sin mamma och pappa tyckte jag var väldigt sorglig. Hemmet är en roman som griper tag från första sidan och det är svårt att lägga ifrån sig den förrän den är utläst.

Rekommenderas för: Dig som söker spänning och mysskräck i form av en välskriven läsupplevelse att fylla höstmörkret med.

H.C. Andersens sagor i ny tappning

Titel: H.C. Anderssen

Författare: Antologi 

Baksidetext: Marchetti förlag följer nu upp succén Grimm med antologin H.C. Andersen. Sagorna har ändrat form. Disneyfluffet har slängt sig i väggen och brutaliteten har frodats. Klassiska sagor som Flickan med  svavelstickorna, Näktergalen, Den ståndaktige tennsoldaten, Elddonet, Svinaherden, Tummelisa, Den lilla sjöjungfrun, Prinsessan på ärten, Snödrottningen, Den fula ankungen, Kejsarens nya kläder m.fl. har fått nya tolkningar.

Omdöme: H.C. Andersen är en gedigen novellsamling med moderna tolkningar av de gamla klassiska sagorna. De flesta noveller har gemensamt att de har inslag av fantastik, men annars är det en härlig blandning av skräck, romantik, fantasy, tragedi, sci-fi och dystopi. Novellerna håller en hög kvalitet, det finns ett genomgående flyt i berättelserna.

Några av dem hade jag lite svårare för, som till exempel de två versionerna av Flickan med svavelstickorna där det i båda var uppenbart att författarna hade ett politiskt budskap som de ville nå fram med, men ändå inte riktigt lyckades förmedla så att man blev på det klara vad det hela handlade om. Havets sång var nog den jag tyckte var mest svårsmält. Jag förstår vart författaren vill komma och det är ett superviktigt ämne hon belyser om sexhandeln i Thailand, men perspektivet och stilgreppet gjorde tyvärr att budskapet kunde misstolkas och bli uppmuntrande istället för avskräckande.

De två John Blund versionerna tyckte jag däremot väldigt mycket om. De båda var finurliga och hade fantasifulla tvister. Även framtidsdystopierna som Duktighet och särbehandling och Professorns sista dröm gillade jag mycket. Jag, som har en förmåga att drömma mig bort i romantiska föreställningar om hur livet var förr, fick ett litet uppvaknande. Livet är inte så dumt i vår tid ändå, det finns så mycket vi tar för givet. Vi borde passa på att njuta medans vi kan. Norra Sjöjungfrun var en annan favorit, den hade gärna kunnat få fortsätta lite till. Den absoluta favoritnovellen var En folkfest. Samhällskritiken i den levereras med knivskarp perfektion. Den var nog den mest skrämmande av alla noveller, just för att författaren verkligen slog huvudet på spiken i sin moderna variant av Kejsarens nya kläder. 

Allt som allt bjöd H.C. Andersen på trevlig och spännande läsning och var svår att lägga ifrån sig. Det jag saknade var att få veta vilken av alla originalsagor som novellerna baserades på. Vissa gick ju lätt att lista ut, men andra hade jag ingen aning om.

Rekommenderas för: kanske inte de allra yngsta läsarna, men annars är målgruppen stor. Liksom de flesta kan uppskatta H.C. Andersens sagor så tror jag att de flesta kan uppskatta denna antologi. Novellsamlingen kommer att finnas tillgänglig att köpa från och med den 28 september, så håll utkik i bokhandlarna i höst!

Vikingafurstinnan

 

Titel: Vikingafurstinnan

Författare: Chatarina Ingelman-Sundberg

BaksidetextDet är oroliga tider i Norden och vikingafurstinnan Ingegerd och Olav den Helige ska gifta sig. Men Ingegerds far, Olof Skötkonung, motsätter sig bröllopet - han och Olav ligger i fejd med varandra och Ingegerd tvingas därför att resa till Rus för att äkta Jaroslav den Vise, en äldre man hon aldrig tidigare mött. Stormännen hotar med uppror och Norge med krig. Ingegerd befinner sig mitt i stormens öga.

Denna roman har verklighetsbakgrund och berättar om en spännande tid med politiska förvecklingar mellan dåvarande Norge, Sverige och Ryssland i början av 1000-talet. Ingegerd Olofsdotter blev Sveriges första helgon och var en av våra första kvinnliga offentliga personligheter. Catharina Ingelman-Sundberg väver skickligt samman trådarna kring hennes öde och skildrar en inflytelserik kvinna i en tid då maktfullkomliga män härskade över Norden.

Omdöme: Jag hade höga förväntningar på denna roman eftersom jag tyckt så mycket om Ingelman-Sundbergs triologi om Anne Persdotter. Tyvärr kunde inte boken riktigt leva upp till mina förväntningar. Boken var helt enkelt långsam. Det hade jag inte väntat mig, för jag vet att Ingelman-Sundberg kan skriva på ett sätt som gör hennes böcker svåra att lägga ifrån sig. Tyvärr får aldrig riktigt berättelsen om Ingegerd riktigt fart. Det är som att för mycket historiska fakta och för många karaktärer som inte riktigt hör till trängs på alldeles för få sidor. Jag hade önskat mer berättelse och mindre historielektion.

Ingelman-Sundberg ska dock ha ett stort plus för att hon väljer att lyfta fram historiens hjältinnor så som Ingegerd. Miljöbeskrivningarna och dialogen är så välgjorda att jag känner som att jag verkligen är där, på 1000-talet. 

Rekommenderas för: den historieintresserade och den som är sugen på en resa till en svunnen tid.

Andra delen av Korpringarna

 

 

SPOILERVARNING! 

Har du ännu inte läst Odinsbarn så bör du läsa den först innan du ens tar reda på vad Röta handlar om för att inte bli spoilad. Min recension av Odinsbarn hittar du här.

TitelRöta

Författare: Siri Pettersen

BaksidetextHon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent.
Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.

Omdöme: Hirka befinner sig nu som en papperslös i London. Kommer hon någonsin att få återse Ymslanden och Rime? Vem är det som förföljer henne? Vad är det för fel på Kuro och vad är det för mystiska stenar hon har med sig? Inte minst, vad är det för märkliga människor som jagas för sina tänder? Och vem är jägaren? Det är frågor som Röta kommer att ge svar på, men Siri Pettersen ställer också andra frågor. Eller gör hon det? Är det kanske bara så att vi så ivrigt tolkar in texten som ett bidrag till flyktingdebatten när den egentligen bara är ett enkelt konstaterande att om Hirka hamnade i Europa så skulle hon vara papperslös och det skulle medföra vissa problem. Problem som å andra sidan kan lösas med rätt (ej mänskliga) kontakter. Ska man se boken som en nyfiken fråga: "vad skulle hända om..." eller ska man se den som ett "fy på oss EU-medborgare som tycker att alla människor ska ha personnummer och att tredjelandsmedborgare ska ha uppehållstillstånd"? För prästen som hjälper Hirka förstår säkert att alla har rätt att söka asyl inom EU och få en rättssäker prövning. Han förstår säkert också att Hirka aldrig skulle kunna göra sina skyddsskäl sannolika eftersom hon vägrar berätta var hon kommer ifrån och hon varken ser ut eller låter som att hon kommer från någon av de länder man vanligtvis får skydd från. Hon verkar inte heller ha något annat skäl att få uppehållstillstånd i Storbritannien. Så exakt vad denna samhällskritik ligger i förstår jag inte riktigt.  

Också är det Stefan. Han är ju charmig på sitt sätt, men om Hirka i alla fall hade kunnat vara liiite äldre. Pettersen har verkligen skapat en motvikt till den unge perfekte Rime med "två löften om död på ryggen", men en småsunkig man i trettioårsåldern ska inte vara tänd på sextonåriga Hirka.

Vad gäller utfyllnaden (i form upprepningar och alltför utförliga beskrivningar som gör boken onödigt lång) som jag kritiserade Odinsbarn för, så har det tyvärr gått ett steg längre i Röta med lite mindre handling i relation till antal ord. En svärdsduell kan till exempel bara sluta på två sätt, antingen så dör den ena eller så dör den andra. Spänningen ökar inte för att författaren drar ut på duellen under flera sidor, utan läsarna listar ganska snabbt ut att de inte missar något om de bläddrar fram till duellens slut. 

Jag inser att ovanstående kan få det att låta som att jag inte alls uppskattade att läsa Röta, det gjorde jag. Bortsett från ovanstående så är boken spännande, magisk och läsvärd. Ett stort plus för att Hirka nu har gått från att flyta med i handlingen till aktivt vara den som skapar handlingen. Hon har gått från jungfru i nöd till den hjältinna hon förtjänar att vara. 

Rekommenderas för: Du måste helt enkelt antingen vara med på Pettersen eventuella politiska agenda eller kunna bortse från den, men har du läst Odinsbarn så måste du bara läsa fortsättningen.