Boklust!

Sofi Poulsen gästar bloggen!

 

Idag gästar fantasyförfattaren Sofi Poulsen bloggen och berättar lite om bakgrunden till satsningen på novellsamlingen H.C. Andersen (som ni kan läsa om här) och varför de klassiska sagorna och fantastik fortsätter att förundra. Jag lämnar över ordet till Sofi.

______________________________

När jag var barn hade jag en minibokhylla i mahogny, som gjord för en sexåring. Jag kunde med lätthet nå översta hyllplanet som gick i min ögonhöjd. Bokhyllan innehåll vad jag minns tre hyllplan. I den förvarade jag mina mest värdefulla ädodelar. Längst ner stod mina älskade böcker. Nio av dem var tjocka uppslagsböcker för barn och resten var olika skönlitterära böcker.

 

När jag kom i bokslukaråldern brukade jag låna pappkassar med böcker från byns lilla bibliotek. Jag hade snabbt avverkat barnavdelningen trots att jag läste om favoriterna många gånger. En författare vars böcker jag läste mest var Hans Christian Andersen. Både hans person och sagor fascinerade mig. Än idag kan jag önska att jag hade fått samtala med honom. Hans Christian är en fantastisk berättare och de sagor han skrev för 200 år sedan är tidlösa i sin handling då de lyfter problem i vardagen som vi alltjämt har, t ex olycklig kärlek och fattigdom.

 

Min barndom var mörk, i likhet med sagorna. Jag tror att det var just därför som jag drogs till dem De slukade mig helt och hållet. Det var så skönt att få fly ut i en bok och för en kort stund få vara någon annan någon annanstans. Tyvärr tror jag att barn idag fortfarande känner det så. Därför behövs både sagor och fantastik för det blir en tydligare kontrast att fly till.

 

I oktober 2017 utlyste mitt förlag en novelltävling där man kunde skicka ut en omarbetning av H.C. Andersens klassiska sagor. I mitten på mars 2018 utsågs vinnarna och då hade jag redan bestämt hur upplägget av boken skulle bli. Rimstugan hade börjat rimma och bokomslaget låg i produktionen. Det tog mig ungefär tio veckor att redigera hela boken och sätta den. Men långt före dess insåg jag att det skulle bli en tjock bok (den landade på 560 sidor). För mig var det självklart att göra en omarbetning av H.C. Andersens klassiska sagor då han är högt älskade både av mig men även av många andra både i Sverige men även i hans hemland Danmark och andra länder. Jag kan bara hoppas att de omarbetade sagorna ska tas emot med största läsglädje.

 

                                                                                               

Hjärtläkaren

Jag visste att jag var ute på djupt vatten när jag såg de där långa fingrarna, grova med ärr och samtidigt mjuka och precisa, och hur hon lindade in sina knotiga fingrar i dem som om de bara tillhörde henne. Hennes målade ögon söker ständigt hans bekräftelse, men får det sällan. Han ler i samförstånd mot mig när hon hänger över hans axel och beställer ännu en drink över den kladdiga baren. Vi har en hemlighet han och jag. Inget uttalat eller så, men vi båda vet. Det är inte hon som var huvudpersonen i den här berättelsen. Hon var bara en bikaraktär som ger mer spänning åt handlingen. För vi ska ju bry oss om henne, det är underförstått, men vi ska också krossa hennes bultande hjärta.

     Det var de där fingrarna, de som får hjärtan att slå på operationsbordet, som gjorde att jag drogs ut djupare än vad som var tänkt. Hon sveper även denna drink alldeles för snabbt, ler urskuldande och fumlar med den alldeles för tajta klänningen hon har lånat av mig, innan hon slinker iväg till toalettkön. Han kommer närmare mig. Jag kan känna doften av hans deodorant genom havet av spilld alkohol och svett. Kirurgfingrarna letar sig till platser som får mitt hjärta att bulta snabbare. Han vet hur han använder sina verktyg.

     När hon kommer tillbaka kan hon inte gå rakt. Vi går hemåt alla tre och hon märker inte hur hans fingrar hela tiden snuddar vid mina. Vi hjälps åt att lägga henne i sängen. Jag hämtar ett glas vatten. Jag är inte någon barbar, något att dricka kan hon få innan smällen kommer. Han drar av henne skorna och slänger dem på golvet, lägger täcket över henne. Hon mumlar och somnar framför oss. Jag lindar mina fingrar i hans och han följer mig därifrån.

     När jag vaknar på morgonen är sängen tom. Det gör ingenting, för jag vet att jag snart får vara med honom igen. Vi har startat ett rusande lokomotiv som saknar nödbroms. Vattnet är så djupt där vi är nu att vi kommer att drunkna om vi ens skulle tänka på att vända åter. Munnen är torr och jag sväljer, för jag vet vad som måste göras.

     Hon sitter vid köksbordet när jag kommer ner för trappan. Disken är undanplockad, men kökssaxen ligger kvar på diskbänken. Hennes knotiga fingrar omslutet en kopp och kaffedoften sprider sig i köket. Gårdagens smink är nogsamt borttvättat. Håret sitter i en knut som är tänkt att se slarvig ut men som jag vet har tagit henne lång tid att få i ordning. Hon är svullen runt ögonen. Hennes hjärta är i bitar och det är jag som hållit i saxen. Rollen har valts åt mig utan mitt samtycke, men det är så det måste bli.

     ”Han har berättat allt”, säger hon.

     ”Jag är ledsen…” börjar jag.

     ”Du är ju min syster!” avbryter hon. Jag tar ett djupt andetag, stryker handen över köksbänken. Det gäller att gå varsamt åt med saxen nu, vi flyter på ytan till ett känslohav som hotar att sluka oss.

     ”Om du visste vad vi känner. Det här är äkta…” försöker jag på nytt, men hon avbryter mig igen.

     ”Äkta!” Hon skrattar. Högt och onaturligt. Hon reser sig upp. Lämnar kaffekoppen på bordet och går fram till mig. Hon är så arg att hon darrar. ”Han känner ingenting för dig. Jag har redan förlåtit honom för hans misstag. Vi flyttar imorgon som bestämt”.

     Han kommer ner. Kysser henne i nacken och fyller på en kopp. Han ler mot mig, en läkares leende till en patient, och försvinner ut i hallen. Jag kippar efter luft. Han har tagit livbåten och rott in till land utan mig. Jag kommer att drunkna i samma ögonblick som de försvinner ut genom dörren tillsammans. Jag kan inte låta det ske, det måste han förstå. Min hand dras mot saxen på köksbänken.

En rysare till höstmörkret

Titel: Hemmet

Författare: Mats Strandberg, en av författarna bakom Cirkeln

Baksidetext: Välkommen till Hemmet en kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över sig själv. När Joel äntligen lyckas ordna en plats åt sin mamma på demensboendet Tallskuggan tror han att det värsta är över i själva verket har det knappt börjat.
Mats Strandberg fick sitt stora genombrott med Engelsforstrilogin, som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Rysaren Hemmet har hyllats av såväl kritiker som läsare

Omdöme: Som jag har påpekat tidigare är jag inte särskilt lättskrämd. Hemmet gav mig inte heller några kalla kårar. Däremot var den mycket spännande och underhållande. Det är fascinerade hur Strandberg så väl beskriver livet på ålderdomshemmet och de dementa åldringarnas upplevelser. Demensen, som är en skräck i sig, skapar en extra dimension till denna rysare och läsaren måste vara uppmärksam på vad som är verkligt och inte. Särskilt beskrivningen av en av de gamla som ständigt vill ringa sin mamma och pappa tyckte jag var väldigt sorglig. Hemmet är en roman som griper tag från första sidan och det är svårt att lägga ifrån sig den förrän den är utläst.

Rekommenderas för: Dig som söker spänning och mysskräck i form av en välskriven läsupplevelse att fylla höstmörkret med.

H.C. Andersens sagor i ny tappning

Titel: H.C. Anderssen

Författare: Antologi 

Baksidetext: Marchetti förlag följer nu upp succén Grimm med antologin H.C. Andersen. Sagorna har ändrat form. Disneyfluffet har slängt sig i väggen och brutaliteten har frodats. Klassiska sagor som Flickan med  svavelstickorna, Näktergalen, Den ståndaktige tennsoldaten, Elddonet, Svinaherden, Tummelisa, Den lilla sjöjungfrun, Prinsessan på ärten, Snödrottningen, Den fula ankungen, Kejsarens nya kläder m.fl. har fått nya tolkningar.

Omdöme: H.C. Andersen är en gedigen novellsamling med moderna tolkningar av de gamla klassiska sagorna. De flesta noveller har gemensamt att de har inslag av fantastik, men annars är det en härlig blandning av skräck, romantik, fantasy, tragedi, sci-fi och dystopi. Novellerna håller en hög kvalitet, det finns ett genomgående flyt i berättelserna.

Några av dem hade jag lite svårare för, som till exempel de två versionerna av Flickan med svavelstickorna där det i båda var uppenbart att författarna hade ett politiskt budskap som de ville nå fram med, men ändå inte riktigt lyckades förmedla så att man blev på det klara vad det hela handlade om. Havets sång var nog den jag tyckte var mest svårsmält. Jag förstår vart författaren vill komma och det är ett superviktigt ämne hon belyser om sexhandeln i Thailand, men perspektivet och stilgreppet gjorde tyvärr att budskapet kunde misstolkas och bli uppmuntrande istället för avskräckande.

De två John Blund versionerna tyckte jag däremot väldigt mycket om. De båda var finurliga och hade fantasifulla tvister. Även framtidsdystopierna som Duktighet och särbehandling och Professorns sista dröm gillade jag mycket. Jag, som har en förmåga att drömma mig bort i romantiska föreställningar om hur livet var förr, fick ett litet uppvaknande. Livet är inte så dumt i vår tid ändå, det finns så mycket vi tar för givet. Vi borde passa på att njuta medans vi kan. Norra Sjöjungfrun var en annan favorit, den hade gärna kunnat få fortsätta lite till. Den absoluta favoritnovellen var En folkfest. Samhällskritiken i den levereras med knivskarp perfektion. Den var nog den mest skrämmande av alla noveller, just för att författaren verkligen slog huvudet på spiken i sin moderna variant av Kejsarens nya kläder. 

Allt som allt bjöd H.C. Andersen på trevlig och spännande läsning och var svår att lägga ifrån sig. Det jag saknade var att få veta vilken av alla originalsagor som novellerna baserades på. Vissa gick ju lätt att lista ut, men andra hade jag ingen aning om.

Rekommenderas för: kanske inte de allra yngsta läsarna, men annars är målgruppen stor. Liksom de flesta kan uppskatta H.C. Andersens sagor så tror jag att de flesta kan uppskatta denna antologi. Novellsamlingen kommer att finnas tillgänglig att köpa från och med den 28 september, så håll utkik i bokhandlarna i höst!

Vikingafurstinnan

 

Titel: Vikingafurstinnan

Författare: Chatarina Ingelman-Sundberg

BaksidetextDet är oroliga tider i Norden och vikingafurstinnan Ingegerd och Olav den Helige ska gifta sig. Men Ingegerds far, Olof Skötkonung, motsätter sig bröllopet - han och Olav ligger i fejd med varandra och Ingegerd tvingas därför att resa till Rus för att äkta Jaroslav den Vise, en äldre man hon aldrig tidigare mött. Stormännen hotar med uppror och Norge med krig. Ingegerd befinner sig mitt i stormens öga.

Denna roman har verklighetsbakgrund och berättar om en spännande tid med politiska förvecklingar mellan dåvarande Norge, Sverige och Ryssland i början av 1000-talet. Ingegerd Olofsdotter blev Sveriges första helgon och var en av våra första kvinnliga offentliga personligheter. Catharina Ingelman-Sundberg väver skickligt samman trådarna kring hennes öde och skildrar en inflytelserik kvinna i en tid då maktfullkomliga män härskade över Norden.

Omdöme: Jag hade höga förväntningar på denna roman eftersom jag tyckt så mycket om Ingelman-Sundbergs triologi om Anne Persdotter. Tyvärr kunde inte boken riktigt leva upp till mina förväntningar. Boken var helt enkelt långsam. Det hade jag inte väntat mig, för jag vet att Ingelman-Sundberg kan skriva på ett sätt som gör hennes böcker svåra att lägga ifrån sig. Tyvärr får aldrig riktigt berättelsen om Ingegerd riktigt fart. Det är som att för mycket historiska fakta och för många karaktärer som inte riktigt hör till trängs på alldeles för få sidor. Jag hade önskat mer berättelse och mindre historielektion.

Ingelman-Sundberg ska dock ha ett stort plus för att hon väljer att lyfta fram historiens hjältinnor så som Ingegerd. Miljöbeskrivningarna och dialogen är så välgjorda att jag känner som att jag verkligen är där, på 1000-talet. 

Rekommenderas för: den historieintresserade och den som är sugen på en resa till en svunnen tid.

Andra delen av Korpringarna

 

 

SPOILERVARNING! 

Har du ännu inte läst Odinsbarn så bör du läsa den först innan du ens tar reda på vad Röta handlar om för att inte bli spoilad. Min recension av Odinsbarn hittar du här.

TitelRöta

Författare: Siri Pettersen

BaksidetextHon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent.
Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.

Omdöme: Hirka befinner sig nu som en papperslös i London. Kommer hon någonsin att få återse Ymslanden och Rime? Vem är det som förföljer henne? Vad är det för fel på Kuro och vad är det för mystiska stenar hon har med sig? Inte minst, vad är det för märkliga människor som jagas för sina tänder? Och vem är jägaren? Det är frågor som Röta kommer att ge svar på, men Siri Pettersen ställer också andra frågor. Eller gör hon det? Är det kanske bara så att vi så ivrigt tolkar in texten som ett bidrag till flyktingdebatten när den egentligen bara är ett enkelt konstaterande att om Hirka hamnade i Europa så skulle hon vara papperslös och det skulle medföra vissa problem. Problem som å andra sidan kan lösas med rätt (ej mänskliga) kontakter. Ska man se boken som en nyfiken fråga: "vad skulle hända om..." eller ska man se den som ett "fy på oss EU-medborgare som tycker att alla människor ska ha personnummer och att tredjelandsmedborgare ska ha uppehållstillstånd"? För prästen som hjälper Hirka förstår säkert att alla har rätt att söka asyl inom EU och få en rättssäker prövning. Han förstår säkert också att Hirka aldrig skulle kunna göra sina skyddsskäl sannolika eftersom hon vägrar berätta var hon kommer ifrån och hon varken ser ut eller låter som att hon kommer från någon av de länder man vanligtvis får skydd från. Hon verkar inte heller ha något annat skäl att få uppehållstillstånd i Storbritannien. Så exakt vad denna samhällskritik ligger i förstår jag inte riktigt.  

Också är det Stefan. Han är ju charmig på sitt sätt, men om Hirka i alla fall hade kunnat vara liiite äldre. Pettersen har verkligen skapat en motvikt till den unge perfekte Rime med "två löften om död på ryggen", men en småsunkig man i trettioårsåldern ska inte vara tänd på sextonåriga Hirka.

Vad gäller utfyllnaden (i form upprepningar och alltför utförliga beskrivningar som gör boken onödigt lång) som jag kritiserade Odinsbarn för, så har det tyvärr gått ett steg längre i Röta med lite mindre handling i relation till antal ord. En svärdsduell kan till exempel bara sluta på två sätt, antingen så dör den ena eller så dör den andra. Spänningen ökar inte för att författaren drar ut på duellen under flera sidor, utan läsarna listar ganska snabbt ut att de inte missar något om de bläddrar fram till duellens slut. 

Jag inser att ovanstående kan få det att låta som att jag inte alls uppskattade att läsa Röta, det gjorde jag. Bortsett från ovanstående så är boken spännande, magisk och läsvärd. Ett stort plus för att Hirka nu har gått från att flyta med i handlingen till aktivt vara den som skapar handlingen. Hon har gått från jungfru i nöd till den hjältinna hon förtjänar att vara. 

Rekommenderas för: Du måste helt enkelt antingen vara med på Pettersen eventuella politiska agenda eller kunna bortse från den, men har du läst Odinsbarn så måste du bara läsa fortsättningen. 

Trollbindande fantasy

Titel: Odinsbarn

Författare: Siri Pettersen

BaksidetextTänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna ...
Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna - en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin.

Omdöme: Jag älskade den från första sidan. Boken inleds med att en man vid namn Thorrald med mycket blandade känslor räddar spädbarnet Hirka. Hans tveksamhet beror på att barnet inte har någon svans. Inga förklaringar. Vi kastas handlöst in i Thorralds perspektiv, får verkligen på nära håll uppleva hans rädsla och ängslan. För honom är det så uppenbart att svansen borde ha suttit där att han ristar in ett märke efter den med kniven och säger åt barnet att hon ska säga att vargen tog. Frågorna väcks genast. Varför borde flickan ha en svans? Vad är detta för värld där alla har svans? Varför har hon ingen svans? Vad är det för faror som hotar dem som inte har svans? Siri Pettersen skriver inte läsaren på näsan. Hon målar upp ett fantastiskt universum med magiskt vackra miljöbeskrivningar och nära och gripande personporträtt. 

Jag vill genast sätta etiketten troll på Ymslandens invånare, men Siri gör det inte så lätt. Ättlingarna, som hon kallar dem, liknar mest människor, fast med svans och magiska förmågor. När Rime An Elderin dyker upp har jag först svårt att begripa Hirkas motvilliga förtjusning över honom. Han är ju ett troll? Men nej, jag måste snart acceptera att Rime An Elderin inte är ett sådant troll som Rolf Lidberg målade, han är ett twilight-troll. Han är snygg, charmig, rik, ja i princip adlig, har löjligt god fysik, hög moral och samtidigt är han lite så där mörk och farlig, han besitter nämligen en dödlig våldspotential i kombination med en nyckelposition nära makten i ett styre som han föraktar. Han är perfekt helt enkelt, förutom det där med svansen då... men det bekymrar inte Hirka eftersom hon anser att det är hon själv som är märklig som saknar svans. 

Odinsbarn är spännande från början till slut. Berättelsen drivs framåt av Hirkas rädsla för att hennes största hemlighet ska avslöjas, att ättlingarna till slut ska förstå att hon inte är en av dem, samtidigt som hon inte är helt säker på exakt vad hon är. I bakgrunden till detta är den unge Rime inblandade i ett maktspel där han slutligen måste ifrågasätta allt hans värld är byggd på. Slutet är verkligen överraskande och berättelsen är oerhört finkomponerad.

Om jag ska ge någon mer negativ kritik om Odinsbarn så är det främst att jag inte riktigt kan begripa varför Pettersen har målat upp ett så fint porträtt av en kvinnlig hjälte bara för att låta den perfekta prinsen göra allting åt henne. Pettersen skriver i efterordet om att en enda människa kan åstadkomma mycket, men faktum är att Hirka inte gör mycket på egen hand. Hon åker mest med, blir kidnappad, fängslad, bortstött och sedan räddad, gång på gång. Det andra är att boken enligt mitt tycke hade kunnat kortats ned. Pocketversionen är 662 sidor lång och det är inget fel i sig, men det är lite för lite handling för att fylla 662 sidor. Mycket fylls ut av upprepningar och överambitiösa beskrivningar av karaktärernas tankar och känslor. Jag kan hoppa över långa stycken utan att missa något väsentligt och det drar tyvärr ner läsupplevelsen för min del.

Rekommenderas för: Dig som älskar fantasy, dig som älskar fantasy men är less på Tolkienkopiorna och dig som säger att du inte tycker om fantasy. Boken tar dig till en helt ny värld utan tråkiga fantasyklyschor och så länge du inte är en sådan som "inte tycker om sådant som inte finns på riktigt" så kommer du att uppskatta den. Serien har hyllats av många för sin samhällskritik, men den kan för den som är mer insatt i till exempel samhälls- och utlänningsjuridik uppfattas som naiv. Inget av detta märks i den första delen, här är det religion (kanske främst abrahamitisk religion?) och maktfullkomliga regeringar som är på tapeten, men det kommer. Kan du bortse från detta har du dock en underbar läsupplevelse framför dig. 

En klassiker i sommarvärmen

 

 

Titel: The Magic Toyshop

Författare: Angela Carter

Genre: Surrealism

Baksidetext: 'This crazy world whirled around her, men and women dwarfed by toys and puppets, where even the birds are mechanical and the few human figures went masked... She was in the night once again, and the doll was herself.'

Melanie walks in the midnight garden, wearing her mother's wedding dress; naked she climbs the apple tree in the black of the moon. Omens of disaster, swiftly following, transport Melanie from rural comfort to London, to the Magic Toyshop.

To the red-haired, dancing Finn, the gentle Francie, dumb Aunt Margaret and Uncle Phillip. Francie plays curious night music, Finn kisses fifteen-year-old Melanie in the mysterious ruins of the pleasure gardens. Brooding over all is Uncle Philip: Uncle Philip, with blank eyes the colour of wet newspaper, making puppets the size of men, and clockwork roses. He loves his magic puppets, but hates the love of man for woman, boy for girl, brother for sister...

Omdöme: Jag började läsa boken i tron om att den tillhörde genren magisk realism. Titeln och baksidetexten antyder att Melanie hamnar i någon värld liknande Alice i Underlandet och jag förväntade mig minst sagt att dockorna och leksakerna skulle ha egna liv och viljor. Därför blev jag först lite besviken när jag insåg att det snarare handlar om surrealism. Magin är inte en del av storyn och för inte handlingen framåt, utan är snarare en konsekvens av storyn som försätter karaktärerna (framför allt Melanie) i svår psykologisk stress. Det magiska eller surrealistiska som inträffar beror snarare på Melanies psyke än något annat, det är till exempel hon som "insanely" undrar om hunden hon möter i huset är den verkliga hunden eller den målade hunden från tavlan. När jag väl hade förstått detta fick jag dock andra förväntningar och uppskattade berättelsen mer.

Det tog lite tid för handlingen att komma igång riktigt (boken är trots allt bara 200 sidor), men trots detta blir berättelsen väldigt gripande när den väl kommer igång. Carter låter aldrig läsaren veta vad som är verkligt och inte och vi får aldrig någon förklaring till det surrealistiska som händer, däremot så kan man ana de psykologiska faktorer som ligger bakom. Slutet är fullkomligt oförutsägbart.

Rekommenderas för: Jag har inte sett att det finns någon översättning på svenska och språket är inte alltför enkelt så man bör nog vara ganska van att läsa böcker på engelska för att uppskatta den. Annars tror jag att den kan passa de flesta, men det är absolut ingen barnbok som titeln antyder.

Sommarens chick lit

 

Titel: Kalla mig Amanda

Författare: Josefine Sandblom

Genre: Chick lit

Baksidetext: "Om någon av oss får ragg ikväll, och det visar sig vara ännu ett rötägg, då kör vi!" 

En skämtsam vadslagning tre kvinnor emellan mynnar ut i en blogg, vars syfte är att sätta dit otrogna män. En kaskad av förolämpande inlägg och foton över vilka som lurat dem tar plats på nätet. Förhoppningen är att upplysa männens respektive om deras förehavanden, men också för att varna andra för samma bottennapp. För att undgå att bli avslöjade gömmer sig kvinnorna bakom en gemensam pseudonym, med leklandsarbetande Lilly som skribent till inläggen. 

Tvåbarnsmamman Viktoria har på kort tid blivit både ensamstående och arbetslös. Hennes vänner propsar på att hon ska ge sig in i dejtingdjungeln på nytt, och för att få slut på deras påfrestande tjat bestämmer hon sig till slut för att gå till närstrid med männen som Motala har att erbjuda. 

När kvinnornas vägar korsas går det mesta åt helvete.

Omdöme: Jag ska erkänna att jag inte har läst chicklitt sedan Djävulen bär Prada, så vad som fick mig att klicka hem denna kan jag inte riktigt svara på. I boken får vi följa Nelly och Viktoria, två kvinnor vars öden på ett finurligt sätt vävs samman. Det finns en feministisk anda i boken och den utforskar samma tema som även Paula Hawkins är inne och sniffar på i I djupt vatten som jag recenserade i föregående inlägg, nämligen varför är det alltid kvinnan som får skulden? Otrohet är ett genomgående tema och det blir rätt obehagligt att läsa emellanåt eftersom porträtten av männen, "rötäggen", känns väldigt trovärdiga. Boken bjuder på en del fniss och tänkvärda kommentarer, men för mig var det ingen bladvändare. Jag saknar drivet som får mig att vilja läsa vidare och någonstans efter mitten trappas tempot ner ordentligt. Man hade kunnat korta ner de utförliga beskrivningarna av sexakterna som på vissa ställen fyller sida efter sida - de blir tråkiga eftersom de inte för handlingen framåt. Jag vill ju veta om Nelly ska få sin prins och om Viktoria ska upptäcka otroheten, exakta beskrivningar om i vem som går ner på vem är inte så intressant, men det glädjer säkert någon. Allt som allt tycker jag ändå att boken var mysig och läsvärd.  

Rekommenderas för: Eftersom detta är en väldigt tjejig bok i vilken män inte alltid framställs på bästa sätt bör du nog vara kvinna för att uppskatta den. Du bör inte heller vara för pryd, tycker du inte att det är trevligt med ord som "fittjonglör" så kan du hålla dig borta. Däremot ska du absolut läsa den om du vill ha en trevlig feelgoodroman men är trött på normativa könsroller och familjekonstellationer. 

Ryslig sommarläsning

 

Titel: I djupt vatten

Författare: I djupt vatten är skriven av Paula Hawkins, författare till storsäljaren Kvinnan på tåget.

 Genre: Thriller 

Baksidetext: När Jules får beskedet om att hennes syster hittats död i floden i byn där de växte upp väljer hon att återvända hem till ett förflutet hon gjort allt för att förtränga.

Jules upptäcker att systern varit i färd med att skriva en bok om floden och alla de dödsfall som är knutna till den. Det var ett projekt som inte uppskattades av alla i byn, särskilt inte av mamman till den tonårsflicka som hittats drunknad samma år. Båda dödsfallen har avskrivits som självmord, men kan det verkligen vara så enkelt? Snart uppdagas en mycket komplicerad historia...

Omdöme: Jag läser sällan utländska författare, men när jag beställde min semesterläsning ville jag ha med något läskigt och denna berättelse om mystiska dödsfall i mystiskt vatten verkade lovande. Höll den vad den lovade? Lets face it, jag är inte särskilt lättskrämd. I djupt vatten gav mig inga kalla kårar, men jag älskade den från den första sidan till den sista. Inom ett dygn hade jag slukat hela boken, den gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig. Trots att tempot genom berättelsen upplevs som ganska lågt så håll spänningen uppe hela vägen, för Hawkins låter oss inte sluta undra förrän vi är framme vid slutet.

Sedan måste man ju bara älska att hon inleder med "Till alla besvärliga människor", kort och gott. Denna inledning knyter an till det feministiska temat som går genom boken, den är nämligen full av besvärliga kvinnor som inte så enkelt låter sig inordnas efter samhällets normer. De ställer till det för sig själva och andra och retar ständigt upp fel personer, men de kommer starkare ut på andra sidan - förutom de som inte gör det. Boken berör ämnen som våldtäkt, mobbing, kroppsproblematik och kvinnlig sexualitet. Rakt igenom det triggande mysteriet så sprakar det av girl power, men helt utan att man blir skriven på näsan. Att berättelsen då och då svävar in på forna häxprocesser och dessutom har en livs levande häxa (eller kvinna med vanföreställningar, det fina är att man aldrig riktigt får veta) gör inte saken sämre, jag älskar allt som har med mystik och historia att göra.

Kvaliteten på texten är oerhört hög boken igenom. Flera gånger var jag tvungen att stanna upp läsa stycken högt för min man, för hon skriver så rysligt bra att det är en fröjd att läsa hennes formuleringar och alla små detaljer hon kastar in som gör att vi hela tiden måste vara på tårna. Som det där med minnena. Historien berättas ur flera olika jag-perspektiv och några tredjepersonsperspektiv. Karaktärerna försöker begripa vad som händer lika mycket som läsaren, men de vet också saker som de inte berättar och de berättar ibland saker som vi måste ifrågasätta för de är inte ens själva säkra på sina minnen. Vi förstår också att vi ska vara uppmärksam på detta eftersom Hawkins inledde med ett citat från Oliver Sacks, Hallucinationer, Vi vet numera att minnen inte är oföränderliga eller frusna, som Prousts marmeladburkar i ett skafferi, utan att de förvandlas, monteras ner, sätts samman på nytt och omgrupperas vid varje ny hågkomst. 

Rekommenderas för: Dig som gillar spänning och mystik och vill ha en psykologisk thriller att läsa i sommar.

 

Upp