Boklust!

Trollbindande fantasy

Titel: Odinsbarn

Författare: Siri Pettersen

BaksidetextTänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna ...
Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna - en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin.

Omdöme: Jag älskade den från första sidan. Boken inleds med att en man vid namn Thorrald med mycket blandade känslor räddar spädbarnet Hirka. Hans tveksamhet beror på att barnet inte har någon svans. Inga förklaringar. Vi kastas handlöst in i Thorralds perspektiv, får verkligen på nära håll uppleva hans rädsla och ängslan. För honom är det så uppenbart att svansen borde ha suttit där att han ristar in ett märke efter den med kniven och säger åt barnet att hon ska säga att vargen tog. Frågorna väcks genast. Varför borde flickan ha en svans? Vad är detta för värld där alla har svans? Varför har hon ingen svans? Vad är det för faror som hotar dem som inte har svans? Siri Pettersen skriver inte läsaren på näsan. Hon målar upp ett fantastiskt universum med magiskt vackra miljöbeskrivningar och nära och gripande personporträtt. 

Jag vill genast sätta etiketten troll på Ymslandens invånare, men Siri gör det inte så lätt. Ättlingarna, som hon kallar dem, liknar mest människor, fast med svans och magiska förmågor. När Rime An Elderin dyker upp har jag först svårt att begripa Hirkas motvilliga förtjusning över honom. Han är ju ett troll? Men nej, jag måste snart acceptera att Rime An Elderin inte är ett sådant troll som Rolf Lidberg målade, han är ett twilight-troll. Han är snygg, charmig, rik, ja i princip adlig, har löjligt god fysik, hög moral och samtidigt är han lite så där mörk och farlig, han besitter nämligen en dödlig våldspotential i kombination med en nyckelposition nära makten i ett styre som han föraktar. Han är perfekt helt enkelt, förutom det där med svansen då... men det bekymrar inte Hirka eftersom hon anser att det är hon själv som är märklig som saknar svans. 

Odinsbarn är spännande från början till slut. Berättelsen drivs framåt av Hirkas rädsla för att hennes största hemlighet ska avslöjas, att ättlingarna till slut ska förstå att hon inte är en av dem, samtidigt som hon inte är helt säker på exakt vad hon är. I bakgrunden till detta är den unge Rime inblandade i ett maktspel där han slutligen måste ifrågasätta allt hans värld är byggd på. Slutet är verkligen överraskande och berättelsen är oerhört finkomponerad.

Om jag ska ge någon mer negativ kritik om Odinsbarn så är det främst att jag inte riktigt kan begripa varför Pettersen har målat upp ett så fint porträtt av en kvinnlig hjälte bara för att låta den perfekta prinsen göra allting åt henne. Pettersen skriver i efterordet om att en enda människa kan åstadkomma mycket, men faktum är att Hirka inte gör mycket på egen hand. Hon åker mest med, blir kidnappad, fängslad, bortstött och sedan räddad, gång på gång. Det andra är att boken enligt mitt tycke hade kunnat kortats ned. Pocketversionen är 662 sidor lång och det är inget fel i sig, men det är lite för lite handling för att fylla 662 sidor. Mycket fylls ut av upprepningar och överambitiösa beskrivningar av karaktärernas tankar och känslor. Jag kan hoppa över långa stycken utan att missa något väsentligt och det drar tyvärr ner läsupplevelsen för min del.

Rekommenderas för: Dig som älskar fantasy, dig som älskar fantasy men är less på Tolkienkopiorna och dig som säger att du inte tycker om fantasy. Boken tar dig till en helt ny värld utan tråkiga fantasyklyschor och så länge du inte är en sådan som "inte tycker om sådant som inte finns på riktigt" så kommer du att uppskatta den. Serien har hyllats av många för sin samhällskritik, men den kan för den som är mer insatt i till exempel samhälls- och utlänningsjuridik uppfattas som naiv. Inget av detta märks i den första delen, här är det religion (kanske främst abrahamitisk religion?) och maktfullkomliga regeringar som är på tapeten, men det kommer. Kan du bortse från detta har du dock en underbar läsupplevelse framför dig. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas