Boklust!

Kategori: Egna texter

Amanda

Dagens bidrag till Häxornas november är en novell jag skrev i somras om häxor och spöklika vägkorsningar i sommarstugeidyll.

 

 

”Varför just vid röset?” frågade jag Amanda där jag satt med benen i kors på nederdelen i våningssängen. Jag tyckte inte om den korsningen, det var det där röset som låg där och liksom vakade över varje människa som passerade. Någon var begravd där hade Margit sagt.
     ”Jag hade en dröm i natt”, svarade Amanda medan hon drog den svarta sidenklänningen över huvudet. Klänningen la sig perfekt över hennes höfter och jag undrade om jag också skulle få sådana där runda höfter en dag. Än så länge var låren taniga som stickor och det fanns ingenting kvinnligt över dem. Amanda slängde en hastig blick i den immiga gamla spegeln och rättade till de breda axelbanden, med en svepande rörelse drog hon upp sitt långa hår ur klänningen. Där var vi i alla fall lika. Mitt hår slutade vid samma ställe nere på ryggen och hade samma hasselnötsbruna färg.

     ”Ska du inte ta på dig något annat?” frågade hon med en menande blick på min smutsiga T-tröja. Jag skakade på huvudet, jag hade ingen lust att klä upp mig för djävulen.
     ”Vad var det för dröm du hade?” frågade jag, men Amanda svarade inte. Hon grävde i byrån under spegeln.
     ”Titta! Den här hade jag glömt bort, jag har inte haft den på säkert tre somrar. Den måste ha blivit kvar här när vi åkte hem det året. Den borde passa dig nu”. Hon höll fram en knälång bomullsklänning i svart med klockad kjol. Jag knep ihop läpparna.
     ”Om du inte tar den på dig går jag ensam”, varnade Amanda medan hon hivade ner stearinljus och en del andra prylar i en grådaskig tygkasse. Så jag hade knappast något val.

 
Mamma och pappa satt och såg på nyheterna på den gamla tjockteven i allrummet. En kvinna pratade om människor som dött i värmeböljan. Allt detta prat om de döda, det verkade följa mig vart jag gick denna sommar. Pappa kastade en misstänksam blick på oss.

     ”Ni ska väl inte gå till den där gamla häxan igen?”
     ”Så säger man inte Rolf”, skällde mamma. Hon visste ju inte att Margit verkligen var en häxa, gammal var hon också.
     ”Vi ska bara ner till lägerelden på stranden som de andra ungdomarna”, svarade Amanda innan stugdörren slog igen bakom oss. Amanda ljög och det gav mig ont i magen. Tänk om det faktiskt skulle hända något, då skulle inte mamma och pappa veta var de skulle leta efter oss.
 

Korsningen låg en bit in i skogen. Tog man höger här så skulle man snart kunna känna lukten av lägerelden och höra de andras röster nerifrån stranden, men vi skulle inte dit. Vägen som ledde åt motsatt håll, rakt upp i skogen, var inte mycket mer än en bred stig numera, gräsbevuxen och gropig. Följde man den kom man till Margits stuga, det var den enda byggnaden som fortfarande var bebodd i den äldre delen av byn. Några fallfärdiga ruckel fanns där också, men annars hade skogen gjort sitt bästa för att återställa det som en gång varit. Inte heller åt det hållet skulle vi gå. Vi skulle vara kvar här, på grusvägen, mellan de höga tallarna som höjde sig som en mur runt oss och hotfullt gnekade i vinden. Det var en mulen sensommarkväll och det skulle snart bli riktigt mörkt, redan nu gapade mörkret mellan träden. Den som ville skulle lätt kunna hålla sig dold inne i skogen.
     Amanda ställde sig mitt i korsningen och satte händerna i sidorna. ”Det är här hon är”.

     ”Vem då?” frågade jag trots att jag visste vem hon menade.
     ”Betty så klart”. Amanda hade varit som besatt av Betty ända sedan Margit för första gången berättat för oss om sin stammoder, den sista häxan som hängts i byn. Till allmänhetens beskådan hade hon dinglat med fötterna med en snara om nacken tills att tungan hade blivit alldeles svart, så hade i alla fall Amanda beskrivit det.
     ”Hur vet du det?”
     ”För det första så begravde man brottslingar och andra man var rädd för i vägkorsningar förr i tiden, på så vis skulle de hållas bundna och inte kunna gå igen. Men jag vet att hon ligger här för att jag såg det i min dröm. Jag har fått gåvan nu, precis som Margit och Betty”. Amandas ögon glittrade av stolthet, jag såg på henne med misstro. Hon satte sig på huk och började plocka upp värmeljus ur väskan och placera ut dem i en ring mitt i korsningen. ”Bli inte avundsjuk, du får det säkert också, när du blivit äldre. Margit säger att gåvan inte kommer förrän man har fått mensen”.
     Jag svarade inte, för jag ville inte prata om det där. Allt som skulle ändras och allt som höll på att hända. Jag ville bara att det skulle vara precis som det alltid hade varit, jag, Amanda, mamma och pappa. Amanda drog undan håret ur ansiktet och tände ljusen. Det susade i skogen och lågorna fladdrade höga som om de hade eget liv. Onda makter var i görningen, jag kunde känna dem krypa längs ryggraden på mig.
     Röset, en hög med sten och pinnar som låg alldeles intill vägrenen, verkade röra sig i skenet från ljusen nästan som att det var ett levande väsen. Jag tänkte på det Margit hade sagt om att man alltid skulle kasta en pinne eller sten på högen när man passerade för att freda sig från det onda. Vi hade inte lagt dit något nu.
     ”Jag vill inte åkalla djävulen”, fick jag ur mig. Jag ville gå hem, dricka choklad och se kvällsfilmen på tjockteven med mamma och pappa. Amanda skrattade.
      ”Det finns ingen djävul din knäppis. Det är bara sådant som de kristna hittat på för att kuva oss, det har Margit sagt”. Hon plockade upp mammas lilla trädgårdsspade ur tygkassen och började gräva mitt i cirkeln av ljus. Jag skruvade på mig och tänkte på konfirmationslägret som jag och Fia skulle gå på nästa sommar. Skulle prästen känna på sig om ens syster var en häxa?
     ”Vad är det du ska göra då?”
     Vi ska offra till Betty. Den som vilar i en vägkorsning har makt att skänka stora gåvor, men man måste alltid ge något tillbaka”.
     ”Vad vill hon ha då?”
     ”Något personligt”, sa Amanda och plockade upp ett litet inramat fotografi av henne och mig sittandes på stugtrappen med runda kinder. Jag saknade två framtänder och log stort mot kameran, Amanda höll storasystersaktigt armen runt mina axlar och log med munnen stängd. ”Kom hit nu”.
     Jag gick tveksamt in i ringen, kände hur kraftcirkeln omslöt mig. Amandas ögon glittrade av förtjusning. Hon la ner fotot i gropen.
     ”Önska dig något nu”, sa hon och grävde över med jord igen.
     Jag önskade att det inte fanns någon Betty och att jag och Amanda snart skulle vara hemma i stugan. Amanda blundade som om hon koncentrerade sig, sedan öppnade hon ögonen och log. En vind svepte hastigt över vägen och släckte alla ljusen med en gång. Jag blev alldeles stel i kroppen, förmådde inte att röra mig. Det var mörkt nu, man kunde knappt urskilja några konturer alls i skogen. Det susade bland träden.
     ”Amanda. Släpp mig fri”, hördes en främmande kvinnoröst som lät avlägsen men ändå alldeles nära. Amanda slog händerna för munnen, som om hon knappt kunde tro att det var sant. Jag kände ofrivilligt hur tårar trängde sig upp i ögonen.
     ”Jag vill gå hem”.
     ”Vi kan ju inte gå hem nu”. Amanda reste sig och spanade in mot skogen. ”Vem där?” ropade hon. Hon fick inget svar. ”Är det du Betty så lovar jag att hjälpa dig!”
     Det kröp i benen på mig, jag ville bara springa hem till stugan det fortaste jag kunde, men jag kunde inte lämna Amanda. Det susade på nytt i träden. Plötsligt tändes alla ljusen samtidigt och jag skrek. De tunga molnen gled undan och blottade en fullmåne som hängde tungt över trädtopparna. Jag tog Amandas hand, redo att slita med henne ut ur cirkeln och hem efter vägen, men då föll hon ihop. Nu började jag gråta på riktigt. Jag hukade mig över Amanda och ruskade henne, men hon stirrade livlöst upp mot himlen. Det ryckte några gånger i hennes kropp, sedan blev hon stilla. Jag insåg att jag måste springa hem själv och hämta mamma och pappa. Bara tanken på att springa ensam på vägen genom skogen fick mig att rysa. Jag hann inte mer än tänka tanken innan Amanda satte sig upp och log.
     ”Blev du rädd?” frågade hon.
     Jag bara gapade till svar. Det var något som var annorlunda med henne, något med leendet. Jag kunde se de där stora framtänderna jag visste att hon skämdes för. Jag tänkte på fotografiet hon grävt ner i marken. Så mycket hade redan ändrats sedan dess, för varje dag verkade något vara nytt med henne. Nu var det där leendet, som inte riktigt var hon.
     ”Kom så går vi hem”, sa hon och tog min hand.
 

Margit stirrade på oss som om hon inte kände igen oss innan hon slutligen släppte in oss i stugan. Hade det inte varit för regnet så var jag inte säker på att hon hade låtit oss komma in, så motvilligt rörde hon sig. Hon bjöd på saft och lyssnade på Amanda som berättade om korsningen och offret vi gjort kvällen innan. Jag kom på mig själv med att skämmas lite för Amanda. Allt hon sa var vänligt och artigt, men hon glodde på Margit på ett sätt som verkade oförskämt. Margit sa ingenting utan mumlade bara till svar. Regnet smattrade på stugtaket. Först när det lättade reste vi oss för att gå, men Margit hejdade oss.
     ”Det här vet du väl redan Amanda, men det är inte Betty som ligger begravd i korsningen. Hon fick inte läggas i vigd jord, men hennes döttrar fick hand om kroppen och de begravde henne här ovanför stugan, en bit in i skogen. Stenen finns kvar”.

     Jag kände hur mörka svettfläckar växte fram under armarna på mig. Jag fick svårt att röra mig, benen ville inte lyda. Om det inte var Betty som låg begravd i korsningen, vem var det då? Amanda bara log hånfullt till svar. Hånfullt? Amanda avgudade Margit, vad tog det åt henne? Hon gick ut i hallen och drog på sig skorna.
     ”Kom nu syrran, vi är färdiga här!” ropade hon åt mig innan dörren smällde igen bakom henne.
     Jag fick med ens liv i kroppen och gick efter henne, men Margit la en rynkig hand på min axel. ”Var försiktigt barn, det där är inte Amanda”.

Hjärtläkaren

Jag visste att jag var ute på djupt vatten när jag såg de där långa fingrarna, grova med ärr och samtidigt mjuka och precisa, och hur hon lindade in sina knotiga fingrar i dem som om de bara tillhörde henne. Hennes målade ögon söker ständigt hans bekräftelse, men får det sällan. Han ler i samförstånd mot mig när hon hänger över hans axel och beställer ännu en drink över den kladdiga baren. Vi har en hemlighet han och jag. Inget uttalat eller så, men vi båda vet. Det är inte hon som var huvudpersonen i den här berättelsen. Hon var bara en bikaraktär som ger mer spänning åt handlingen. För vi ska ju bry oss om henne, det är underförstått, men vi ska också krossa hennes bultande hjärta.

     Det var de där fingrarna, de som får hjärtan att slå på operationsbordet, som gjorde att jag drogs ut djupare än vad som var tänkt. Hon sveper även denna drink alldeles för snabbt, ler urskuldande och fumlar med den alldeles för tajta klänningen hon har lånat av mig, innan hon slinker iväg till toalettkön. Han kommer närmare mig. Jag kan känna doften av hans deodorant genom havet av spilld alkohol och svett. Kirurgfingrarna letar sig till platser som får mitt hjärta att bulta snabbare. Han vet hur han använder sina verktyg.

     När hon kommer tillbaka kan hon inte gå rakt. Vi går hemåt alla tre och hon märker inte hur hans fingrar hela tiden snuddar vid mina. Vi hjälps åt att lägga henne i sängen. Jag hämtar ett glas vatten. Jag är inte någon barbar, något att dricka kan hon få innan smällen kommer. Han drar av henne skorna och slänger dem på golvet, lägger täcket över henne. Hon mumlar och somnar framför oss. Jag lindar mina fingrar i hans och han följer mig därifrån.

     När jag vaknar på morgonen är sängen tom. Det gör ingenting, för jag vet att jag snart får vara med honom igen. Vi har startat ett rusande lokomotiv som saknar nödbroms. Vattnet är så djupt där vi är nu att vi kommer att drunkna om vi ens skulle tänka på att vända åter. Munnen är torr och jag sväljer, för jag vet vad som måste göras.

     Hon sitter vid köksbordet när jag kommer ner för trappan. Disken är undanplockad, men kökssaxen ligger kvar på diskbänken. Hennes knotiga fingrar omslutet en kopp och kaffedoften sprider sig i köket. Gårdagens smink är nogsamt borttvättat. Håret sitter i en knut som är tänkt att se slarvig ut men som jag vet har tagit henne lång tid att få i ordning. Hon är svullen runt ögonen. Hennes hjärta är i bitar och det är jag som hållit i saxen. Rollen har valts åt mig utan mitt samtycke, men det är så det måste bli.

     ”Han har berättat allt”, säger hon.

     ”Jag är ledsen…” börjar jag.

     ”Du är ju min syster!” avbryter hon. Jag tar ett djupt andetag, stryker handen över köksbänken. Det gäller att gå varsamt åt med saxen nu, vi flyter på ytan till ett känslohav som hotar att sluka oss.

     ”Om du visste vad vi känner. Det här är äkta…” försöker jag på nytt, men hon avbryter mig igen.

     ”Äkta!” Hon skrattar. Högt och onaturligt. Hon reser sig upp. Lämnar kaffekoppen på bordet och går fram till mig. Hon är så arg att hon darrar. ”Han känner ingenting för dig. Jag har redan förlåtit honom för hans misstag. Vi flyttar imorgon som bestämt”.

     Han kommer ner. Kysser henne i nacken och fyller på en kopp. Han ler mot mig, en läkares leende till en patient, och försvinner ut i hallen. Jag kippar efter luft. Han har tagit livbåten och rott in till land utan mig. Jag kommer att drunkna i samma ögonblick som de försvinner ut genom dörren tillsammans. Jag kan inte låta det ske, det måste han förstå. Min hand dras mot saxen på köksbänken.

Upp