Boklust!

Kategori: Fantasy

Sofi Poulsen gästar bloggen!

 

Idag gästar fantasyförfattaren Sofi Poulsen bloggen och berättar lite om bakgrunden till satsningen på novellsamlingen H.C. Andersen (som ni kan läsa om här) och varför de klassiska sagorna och fantastik fortsätter att förundra. Jag lämnar över ordet till Sofi.

______________________________

När jag var barn hade jag en minibokhylla i mahogny, som gjord för en sexåring. Jag kunde med lätthet nå översta hyllplanet som gick i min ögonhöjd. Bokhyllan innehåll vad jag minns tre hyllplan. I den förvarade jag mina mest värdefulla ädodelar. Längst ner stod mina älskade böcker. Nio av dem var tjocka uppslagsböcker för barn och resten var olika skönlitterära böcker.

 

När jag kom i bokslukaråldern brukade jag låna pappkassar med böcker från byns lilla bibliotek. Jag hade snabbt avverkat barnavdelningen trots att jag läste om favoriterna många gånger. En författare vars böcker jag läste mest var Hans Christian Andersen. Både hans person och sagor fascinerade mig. Än idag kan jag önska att jag hade fått samtala med honom. Hans Christian är en fantastisk berättare och de sagor han skrev för 200 år sedan är tidlösa i sin handling då de lyfter problem i vardagen som vi alltjämt har, t ex olycklig kärlek och fattigdom.

 

Min barndom var mörk, i likhet med sagorna. Jag tror att det var just därför som jag drogs till dem De slukade mig helt och hållet. Det var så skönt att få fly ut i en bok och för en kort stund få vara någon annan någon annanstans. Tyvärr tror jag att barn idag fortfarande känner det så. Därför behövs både sagor och fantastik för det blir en tydligare kontrast att fly till.

 

I oktober 2017 utlyste mitt förlag en novelltävling där man kunde skicka ut en omarbetning av H.C. Andersens klassiska sagor. I mitten på mars 2018 utsågs vinnarna och då hade jag redan bestämt hur upplägget av boken skulle bli. Rimstugan hade börjat rimma och bokomslaget låg i produktionen. Det tog mig ungefär tio veckor att redigera hela boken och sätta den. Men långt före dess insåg jag att det skulle bli en tjock bok (den landade på 560 sidor). För mig var det självklart att göra en omarbetning av H.C. Andersens klassiska sagor då han är högt älskade både av mig men även av många andra både i Sverige men även i hans hemland Danmark och andra länder. Jag kan bara hoppas att de omarbetade sagorna ska tas emot med största läsglädje.

 

                                                                                               

H.C. Andersens sagor i ny tappning

Titel: H.C. Anderssen

Författare: Antologi 

Baksidetext: Marchetti förlag följer nu upp succén Grimm med antologin H.C. Andersen. Sagorna har ändrat form. Disneyfluffet har slängt sig i väggen och brutaliteten har frodats. Klassiska sagor som Flickan med  svavelstickorna, Näktergalen, Den ståndaktige tennsoldaten, Elddonet, Svinaherden, Tummelisa, Den lilla sjöjungfrun, Prinsessan på ärten, Snödrottningen, Den fula ankungen, Kejsarens nya kläder m.fl. har fått nya tolkningar.

Omdöme: H.C. Andersen är en gedigen novellsamling med moderna tolkningar av de gamla klassiska sagorna. De flesta noveller har gemensamt att de har inslag av fantastik, men annars är det en härlig blandning av skräck, romantik, fantasy, tragedi, sci-fi och dystopi. Novellerna håller en hög kvalitet, det finns ett genomgående flyt i berättelserna.

Några av dem hade jag lite svårare för, som till exempel de två versionerna av Flickan med svavelstickorna där det i båda var uppenbart att författarna hade ett politiskt budskap som de ville nå fram med, men ändå inte riktigt lyckades förmedla så att man blev på det klara vad det hela handlade om. Havets sång var nog den jag tyckte var mest svårsmält. Jag förstår vart författaren vill komma och det är ett superviktigt ämne hon belyser om sexhandeln i Thailand, men perspektivet och stilgreppet gjorde tyvärr att budskapet kunde misstolkas och bli uppmuntrande istället för avskräckande.

De två John Blund versionerna tyckte jag däremot väldigt mycket om. De båda var finurliga och hade fantasifulla tvister. Även framtidsdystopierna som Duktighet och särbehandling och Professorns sista dröm gillade jag mycket. Jag, som har en förmåga att drömma mig bort i romantiska föreställningar om hur livet var förr, fick ett litet uppvaknande. Livet är inte så dumt i vår tid ändå, det finns så mycket vi tar för givet. Vi borde passa på att njuta medans vi kan. Norra Sjöjungfrun var en annan favorit, den hade gärna kunnat få fortsätta lite till. Den absoluta favoritnovellen var En folkfest. Samhällskritiken i den levereras med knivskarp perfektion. Den var nog den mest skrämmande av alla noveller, just för att författaren verkligen slog huvudet på spiken i sin moderna variant av Kejsarens nya kläder. 

Allt som allt bjöd H.C. Andersen på trevlig och spännande läsning och var svår att lägga ifrån sig. Det jag saknade var att få veta vilken av alla originalsagor som novellerna baserades på. Vissa gick ju lätt att lista ut, men andra hade jag ingen aning om.

Rekommenderas för: kanske inte de allra yngsta läsarna, men annars är målgruppen stor. Liksom de flesta kan uppskatta H.C. Andersens sagor så tror jag att de flesta kan uppskatta denna antologi. Novellsamlingen kommer att finnas tillgänglig att köpa från och med den 28 september, så håll utkik i bokhandlarna i höst!

Andra delen av Korpringarna

 

 

SPOILERVARNING! 

Har du ännu inte läst Odinsbarn så bör du läsa den först innan du ens tar reda på vad Röta handlar om för att inte bli spoilad. Min recension av Odinsbarn hittar du här.

TitelRöta

Författare: Siri Pettersen

BaksidetextHon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent.
Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.

Omdöme: Hirka befinner sig nu som en papperslös i London. Kommer hon någonsin att få återse Ymslanden och Rime? Vem är det som förföljer henne? Vad är det för fel på Kuro och vad är det för mystiska stenar hon har med sig? Inte minst, vad är det för märkliga människor som jagas för sina tänder? Och vem är jägaren? Det är frågor som Röta kommer att ge svar på, men Siri Pettersen ställer också andra frågor. Eller gör hon det? Är det kanske bara så att vi så ivrigt tolkar in texten som ett bidrag till flyktingdebatten när den egentligen bara är ett enkelt konstaterande att om Hirka hamnade i Europa så skulle hon vara papperslös och det skulle medföra vissa problem. Problem som å andra sidan kan lösas med rätt (ej mänskliga) kontakter. Ska man se boken som en nyfiken fråga: "vad skulle hända om..." eller ska man se den som ett "fy på oss EU-medborgare som tycker att alla människor ska ha personnummer och att tredjelandsmedborgare ska ha uppehållstillstånd"? För prästen som hjälper Hirka förstår säkert att alla har rätt att söka asyl inom EU och få en rättssäker prövning. Han förstår säkert också att Hirka aldrig skulle kunna göra sina skyddsskäl sannolika eftersom hon vägrar berätta var hon kommer ifrån och hon varken ser ut eller låter som att hon kommer från någon av de länder man vanligtvis får skydd från. Hon verkar inte heller ha något annat skäl att få uppehållstillstånd i Storbritannien. Så exakt vad denna samhällskritik ligger i förstår jag inte riktigt.  

Också är det Stefan. Han är ju charmig på sitt sätt, men om Hirka i alla fall hade kunnat vara liiite äldre. Pettersen har verkligen skapat en motvikt till den unge perfekte Rime med "två löften om död på ryggen", men en småsunkig man i trettioårsåldern ska inte vara tänd på sextonåriga Hirka.

Vad gäller utfyllnaden (i form upprepningar och alltför utförliga beskrivningar som gör boken onödigt lång) som jag kritiserade Odinsbarn för, så har det tyvärr gått ett steg längre i Röta med lite mindre handling i relation till antal ord. En svärdsduell kan till exempel bara sluta på två sätt, antingen så dör den ena eller så dör den andra. Spänningen ökar inte för att författaren drar ut på duellen under flera sidor, utan läsarna listar ganska snabbt ut att de inte missar något om de bläddrar fram till duellens slut. 

Jag inser att ovanstående kan få det att låta som att jag inte alls uppskattade att läsa Röta, det gjorde jag. Bortsett från ovanstående så är boken spännande, magisk och läsvärd. Ett stort plus för att Hirka nu har gått från att flyta med i handlingen till aktivt vara den som skapar handlingen. Hon har gått från jungfru i nöd till den hjältinna hon förtjänar att vara. 

Rekommenderas för: Du måste helt enkelt antingen vara med på Pettersen eventuella politiska agenda eller kunna bortse från den, men har du läst Odinsbarn så måste du bara läsa fortsättningen. 

Trollbindande fantasy

Titel: Odinsbarn

Författare: Siri Pettersen

BaksidetextTänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna ...
Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna - en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin.

Omdöme: Jag älskade den från första sidan. Boken inleds med att en man vid namn Thorrald med mycket blandade känslor räddar spädbarnet Hirka. Hans tveksamhet beror på att barnet inte har någon svans. Inga förklaringar. Vi kastas handlöst in i Thorralds perspektiv, får verkligen på nära håll uppleva hans rädsla och ängslan. För honom är det så uppenbart att svansen borde ha suttit där att han ristar in ett märke efter den med kniven och säger åt barnet att hon ska säga att vargen tog. Frågorna väcks genast. Varför borde flickan ha en svans? Vad är detta för värld där alla har svans? Varför har hon ingen svans? Vad är det för faror som hotar dem som inte har svans? Siri Pettersen skriver inte läsaren på näsan. Hon målar upp ett fantastiskt universum med magiskt vackra miljöbeskrivningar och nära och gripande personporträtt. 

Jag vill genast sätta etiketten troll på Ymslandens invånare, men Siri gör det inte så lätt. Ättlingarna, som hon kallar dem, liknar mest människor, fast med svans och magiska förmågor. När Rime An Elderin dyker upp har jag först svårt att begripa Hirkas motvilliga förtjusning över honom. Han är ju ett troll? Men nej, jag måste snart acceptera att Rime An Elderin inte är ett sådant troll som Rolf Lidberg målade, han är ett twilight-troll. Han är snygg, charmig, rik, ja i princip adlig, har löjligt god fysik, hög moral och samtidigt är han lite så där mörk och farlig, han besitter nämligen en dödlig våldspotential i kombination med en nyckelposition nära makten i ett styre som han föraktar. Han är perfekt helt enkelt, förutom det där med svansen då... men det bekymrar inte Hirka eftersom hon anser att det är hon själv som är märklig som saknar svans. 

Odinsbarn är spännande från början till slut. Berättelsen drivs framåt av Hirkas rädsla för att hennes största hemlighet ska avslöjas, att ättlingarna till slut ska förstå att hon inte är en av dem, samtidigt som hon inte är helt säker på exakt vad hon är. I bakgrunden till detta är den unge Rime inblandade i ett maktspel där han slutligen måste ifrågasätta allt hans värld är byggd på. Slutet är verkligen överraskande och berättelsen är oerhört finkomponerad.

Om jag ska ge någon mer negativ kritik om Odinsbarn så är det främst att jag inte riktigt kan begripa varför Pettersen har målat upp ett så fint porträtt av en kvinnlig hjälte bara för att låta den perfekta prinsen göra allting åt henne. Pettersen skriver i efterordet om att en enda människa kan åstadkomma mycket, men faktum är att Hirka inte gör mycket på egen hand. Hon åker mest med, blir kidnappad, fängslad, bortstött och sedan räddad, gång på gång. Det andra är att boken enligt mitt tycke hade kunnat kortats ned. Pocketversionen är 662 sidor lång och det är inget fel i sig, men det är lite för lite handling för att fylla 662 sidor. Mycket fylls ut av upprepningar och överambitiösa beskrivningar av karaktärernas tankar och känslor. Jag kan hoppa över långa stycken utan att missa något väsentligt och det drar tyvärr ner läsupplevelsen för min del.

Rekommenderas för: Dig som älskar fantasy, dig som älskar fantasy men är less på Tolkienkopiorna och dig som säger att du inte tycker om fantasy. Boken tar dig till en helt ny värld utan tråkiga fantasyklyschor och så länge du inte är en sådan som "inte tycker om sådant som inte finns på riktigt" så kommer du att uppskatta den. Serien har hyllats av många för sin samhällskritik, men den kan för den som är mer insatt i till exempel samhälls- och utlänningsjuridik uppfattas som naiv. Inget av detta märks i den första delen, här är det religion (kanske främst abrahamitisk religion?) och maktfullkomliga regeringar som är på tapeten, men det kommer. Kan du bortse från detta har du dock en underbar läsupplevelse framför dig. 

Upp