Boklust!

Kategori: Häxornas november

Om odling för häxor

Titel: Häxans trädgård

Författare: Hella Nathorst-Böös

Baksidetext: Häxans trädgård kombinerar trädgård, hälsa, kulturhistoria och andlighet. I handboksformat berättas kulturhistoria runt femtio av våra vanligaste läkeörter, hur de kan användas medicinskt, i matlagning och i hudvård idag. Tydliga foton hjälper läsaren att hitta rätt örter. Häxans trädgård tar även tillbaka en magisk dimension in i våra liv och trädgårdar genom örternas urgamla, viktiga roll i ritualer och som hjälp vid fokusering. Läsaren får handfasta tips på hur läkeörter hittas eller odlas, och hur de används. 

Häxans trädgård ger läsaren andra ögon att se på det som växer omkring oss. Boken beskriver massor av vanliga växter som har skonsam effekt på olika åkommor: vissa blommor vars skönhet vi annars njuter av, kan även användas i dekokter mot värk. Oansenliga ogräs visar sig vara utmärkt lindring vid insektsbett eller blir ett gott vitamintillskott i salladen. Läkeörternas fantastiska egenskaper har kloka gummor känt till i årtusenden, fast i långa tider har kunskapen hållits hemlig. När den på 1600-talet kallades svart magi, sades de kloka gummorna samarbeta med djävulen och brändes på bål. Läkeörtstraditionen hamnade i skamvrån men dess kunskap sögs så småningom upp av läkemedelsindustrin. Idag är många av örternas medicinska verkan vetenskapligt belagd och det är dags att ge häxorna upprättelse! 

Omdöme: Så mycket inspiration! Jag uppskattar verkligen de luftiga och vackra sidorna. Här blandas praktiskt information om växterna med historisk fakta om häxor. För mig är den en godispåse av inspiration både till trädgården och tangentbordet. 

Rekommenderas för: Alla som är det minsta intresserade av växter kan läsa denna! Det spelar ingen roll om du har trädgård, balkong, en kruka i fönstret eller går ut i skogen och på ängen, här finns något för alla. Om du gillar att ta vara på vad naturen ger så ska du definitivt läsa den.

Deckare med häxtema

Titel: När häxor brinner

Författare: Cissi Lundgren

Genre: Deckare

Baksidetext: Högt uppe på kullen slickar eldslågorna den svarta augustihimlen. Dagen efter återfinns resterna av en människa i askan, en människa som saknar huvud. Julia Holm, präst i Skåne, återvänder till sin hemstad Sundsvall. Fadern är död och hon återvänder till det hus där hon inte satt sin fot på femton år. Samtidigt dras hon in i en mörk historia fylld av gamla hemligheter. I den mördade kvinnans liv finns kusliga paralleller med hennes eget. Vad har en medelålders lärarinna med medeltida häxprocesser att göra? Och vad vill Peter Hermansson, Julias gamla skolkamrat, henne egentligen? När häxor brinner är den första delen i serien om Julia Holm.

Omdöme: Jag är ständigt på jakt efter böcker med häxor och eftersom denna deckare utspelar sig i min hemstad Sundsvall gjorde den mig nyfiken. När jag fick hem den såg jag att den är utgiven av Vulkan vilket är ett egenutgivningsförlag. Man betalar dem alltså för att de ska ge ut och trycka ens bok. Jag har aldrig läst någon egenutgivning förut eftersom jag är väldigt skeptisk mot hela idén av egenutgivning. Visst är det säkert så att många oslipade diamanter sållas bort av förlagen, men då är de förmodligen just det också, oslipade. Så denna läsning blev ett test även av egenutgivningen i sig. Som jag befarade kryllade det av skrivfel, framförallt saknade punkter, i boken vilket tyvärr drar ner helhetsintrycket. Att årtal som anges sporadiskt i vissa kapitel helt uppenbart inte stämmer överens gör mig förvirrad.

Miljöbeskrivningarna var inte heller tillräckligt genomarbetade. När Julia anländer till prästgården i Sundsvall bredvid landsortskyrkan var det för mig självklart att det var Selångers kyrka och prästgård det handlade om eftersom det är där jag har vuxit upp och det bodde faktiskt en flicka med mörkt hår där. Alldeles för långt in i boken kommer det fram att det faktiskt är Njurunda berättelsen rör sig och även om jag försöker tänka om kan jag inte riktigt tvätta bort bilden av mitt idylliska Selånger som redan etablerat sig på näthinnan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt väl beskriven miljö. Nolbykullen (ett berg) som är Njurundas mest karaktäristiska drag beskrivs som "hoppbacken" och jag tror inte att någon läsare som inte har koll på Njurunda riktigt kan begripa vilken storslagen scen som valts till mordplatsen. Nej, tyvärr går mycket förlorat på grund av de bristande miljöbeskrivningarna. 

Bortom skrivfelen och frånvaron av miljö utspelar sig dock en gripande historia och jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Det är spännande, det är välskrivet och trots bristerna en trevlig läsupplevelse. Den största frågan som finns kvar när jag läst ut boken är, varför har den inte fått chansen på ett riktigt förlag? För med lite slipning tror jag att detta skulle kunna bli en riktig diamant. Jag blir också nyfiken på vem Cissi Lundgren är, för jag hittar ingen information om författaren någonstans. 

Rekommenderas för: Dig som letar efter en mysig och regnig höstdeckare att krypa upp med i soffhörnan och dessutom är lite nyfiken på en oslipad dimant. 

Amanda

Dagens bidrag till Häxornas november är en novell jag skrev i somras om häxor och spöklika vägkorsningar i sommarstugeidyll.

 

 

”Varför just vid röset?” frågade jag Amanda där jag satt med benen i kors på nederdelen i våningssängen. Jag tyckte inte om den korsningen, det var det där röset som låg där och liksom vakade över varje människa som passerade. Någon var begravd där hade Margit sagt.
     ”Jag hade en dröm i natt”, svarade Amanda medan hon drog den svarta sidenklänningen över huvudet. Klänningen la sig perfekt över hennes höfter och jag undrade om jag också skulle få sådana där runda höfter en dag. Än så länge var låren taniga som stickor och det fanns ingenting kvinnligt över dem. Amanda slängde en hastig blick i den immiga gamla spegeln och rättade till de breda axelbanden, med en svepande rörelse drog hon upp sitt långa hår ur klänningen. Där var vi i alla fall lika. Mitt hår slutade vid samma ställe nere på ryggen och hade samma hasselnötsbruna färg.

     ”Ska du inte ta på dig något annat?” frågade hon med en menande blick på min smutsiga T-tröja. Jag skakade på huvudet, jag hade ingen lust att klä upp mig för djävulen.
     ”Vad var det för dröm du hade?” frågade jag, men Amanda svarade inte. Hon grävde i byrån under spegeln.
     ”Titta! Den här hade jag glömt bort, jag har inte haft den på säkert tre somrar. Den måste ha blivit kvar här när vi åkte hem det året. Den borde passa dig nu”. Hon höll fram en knälång bomullsklänning i svart med klockad kjol. Jag knep ihop läpparna.
     ”Om du inte tar den på dig går jag ensam”, varnade Amanda medan hon hivade ner stearinljus och en del andra prylar i en grådaskig tygkasse. Så jag hade knappast något val.

 
Mamma och pappa satt och såg på nyheterna på den gamla tjockteven i allrummet. En kvinna pratade om människor som dött i värmeböljan. Allt detta prat om de döda, det verkade följa mig vart jag gick denna sommar. Pappa kastade en misstänksam blick på oss.

     ”Ni ska väl inte gå till den där gamla häxan igen?”
     ”Så säger man inte Rolf”, skällde mamma. Hon visste ju inte att Margit verkligen var en häxa, gammal var hon också.
     ”Vi ska bara ner till lägerelden på stranden som de andra ungdomarna”, svarade Amanda innan stugdörren slog igen bakom oss. Amanda ljög och det gav mig ont i magen. Tänk om det faktiskt skulle hända något, då skulle inte mamma och pappa veta var de skulle leta efter oss.
 

Korsningen låg en bit in i skogen. Tog man höger här så skulle man snart kunna känna lukten av lägerelden och höra de andras röster nerifrån stranden, men vi skulle inte dit. Vägen som ledde åt motsatt håll, rakt upp i skogen, var inte mycket mer än en bred stig numera, gräsbevuxen och gropig. Följde man den kom man till Margits stuga, det var den enda byggnaden som fortfarande var bebodd i den äldre delen av byn. Några fallfärdiga ruckel fanns där också, men annars hade skogen gjort sitt bästa för att återställa det som en gång varit. Inte heller åt det hållet skulle vi gå. Vi skulle vara kvar här, på grusvägen, mellan de höga tallarna som höjde sig som en mur runt oss och hotfullt gnekade i vinden. Det var en mulen sensommarkväll och det skulle snart bli riktigt mörkt, redan nu gapade mörkret mellan träden. Den som ville skulle lätt kunna hålla sig dold inne i skogen.
     Amanda ställde sig mitt i korsningen och satte händerna i sidorna. ”Det är här hon är”.

     ”Vem då?” frågade jag trots att jag visste vem hon menade.
     ”Betty så klart”. Amanda hade varit som besatt av Betty ända sedan Margit för första gången berättat för oss om sin stammoder, den sista häxan som hängts i byn. Till allmänhetens beskådan hade hon dinglat med fötterna med en snara om nacken tills att tungan hade blivit alldeles svart, så hade i alla fall Amanda beskrivit det.
     ”Hur vet du det?”
     ”För det första så begravde man brottslingar och andra man var rädd för i vägkorsningar förr i tiden, på så vis skulle de hållas bundna och inte kunna gå igen. Men jag vet att hon ligger här för att jag såg det i min dröm. Jag har fått gåvan nu, precis som Margit och Betty”. Amandas ögon glittrade av stolthet, jag såg på henne med misstro. Hon satte sig på huk och började plocka upp värmeljus ur väskan och placera ut dem i en ring mitt i korsningen. ”Bli inte avundsjuk, du får det säkert också, när du blivit äldre. Margit säger att gåvan inte kommer förrän man har fått mensen”.
     Jag svarade inte, för jag ville inte prata om det där. Allt som skulle ändras och allt som höll på att hända. Jag ville bara att det skulle vara precis som det alltid hade varit, jag, Amanda, mamma och pappa. Amanda drog undan håret ur ansiktet och tände ljusen. Det susade i skogen och lågorna fladdrade höga som om de hade eget liv. Onda makter var i görningen, jag kunde känna dem krypa längs ryggraden på mig.
     Röset, en hög med sten och pinnar som låg alldeles intill vägrenen, verkade röra sig i skenet från ljusen nästan som att det var ett levande väsen. Jag tänkte på det Margit hade sagt om att man alltid skulle kasta en pinne eller sten på högen när man passerade för att freda sig från det onda. Vi hade inte lagt dit något nu.
     ”Jag vill inte åkalla djävulen”, fick jag ur mig. Jag ville gå hem, dricka choklad och se kvällsfilmen på tjockteven med mamma och pappa. Amanda skrattade.
      ”Det finns ingen djävul din knäppis. Det är bara sådant som de kristna hittat på för att kuva oss, det har Margit sagt”. Hon plockade upp mammas lilla trädgårdsspade ur tygkassen och började gräva mitt i cirkeln av ljus. Jag skruvade på mig och tänkte på konfirmationslägret som jag och Fia skulle gå på nästa sommar. Skulle prästen känna på sig om ens syster var en häxa?
     ”Vad är det du ska göra då?”
     Vi ska offra till Betty. Den som vilar i en vägkorsning har makt att skänka stora gåvor, men man måste alltid ge något tillbaka”.
     ”Vad vill hon ha då?”
     ”Något personligt”, sa Amanda och plockade upp ett litet inramat fotografi av henne och mig sittandes på stugtrappen med runda kinder. Jag saknade två framtänder och log stort mot kameran, Amanda höll storasystersaktigt armen runt mina axlar och log med munnen stängd. ”Kom hit nu”.
     Jag gick tveksamt in i ringen, kände hur kraftcirkeln omslöt mig. Amandas ögon glittrade av förtjusning. Hon la ner fotot i gropen.
     ”Önska dig något nu”, sa hon och grävde över med jord igen.
     Jag önskade att det inte fanns någon Betty och att jag och Amanda snart skulle vara hemma i stugan. Amanda blundade som om hon koncentrerade sig, sedan öppnade hon ögonen och log. En vind svepte hastigt över vägen och släckte alla ljusen med en gång. Jag blev alldeles stel i kroppen, förmådde inte att röra mig. Det var mörkt nu, man kunde knappt urskilja några konturer alls i skogen. Det susade bland träden.
     ”Amanda. Släpp mig fri”, hördes en främmande kvinnoröst som lät avlägsen men ändå alldeles nära. Amanda slog händerna för munnen, som om hon knappt kunde tro att det var sant. Jag kände ofrivilligt hur tårar trängde sig upp i ögonen.
     ”Jag vill gå hem”.
     ”Vi kan ju inte gå hem nu”. Amanda reste sig och spanade in mot skogen. ”Vem där?” ropade hon. Hon fick inget svar. ”Är det du Betty så lovar jag att hjälpa dig!”
     Det kröp i benen på mig, jag ville bara springa hem till stugan det fortaste jag kunde, men jag kunde inte lämna Amanda. Det susade på nytt i träden. Plötsligt tändes alla ljusen samtidigt och jag skrek. De tunga molnen gled undan och blottade en fullmåne som hängde tungt över trädtopparna. Jag tog Amandas hand, redo att slita med henne ut ur cirkeln och hem efter vägen, men då föll hon ihop. Nu började jag gråta på riktigt. Jag hukade mig över Amanda och ruskade henne, men hon stirrade livlöst upp mot himlen. Det ryckte några gånger i hennes kropp, sedan blev hon stilla. Jag insåg att jag måste springa hem själv och hämta mamma och pappa. Bara tanken på att springa ensam på vägen genom skogen fick mig att rysa. Jag hann inte mer än tänka tanken innan Amanda satte sig upp och log.
     ”Blev du rädd?” frågade hon.
     Jag bara gapade till svar. Det var något som var annorlunda med henne, något med leendet. Jag kunde se de där stora framtänderna jag visste att hon skämdes för. Jag tänkte på fotografiet hon grävt ner i marken. Så mycket hade redan ändrats sedan dess, för varje dag verkade något vara nytt med henne. Nu var det där leendet, som inte riktigt var hon.
     ”Kom så går vi hem”, sa hon och tog min hand.
 

Margit stirrade på oss som om hon inte kände igen oss innan hon slutligen släppte in oss i stugan. Hade det inte varit för regnet så var jag inte säker på att hon hade låtit oss komma in, så motvilligt rörde hon sig. Hon bjöd på saft och lyssnade på Amanda som berättade om korsningen och offret vi gjort kvällen innan. Jag kom på mig själv med att skämmas lite för Amanda. Allt hon sa var vänligt och artigt, men hon glodde på Margit på ett sätt som verkade oförskämt. Margit sa ingenting utan mumlade bara till svar. Regnet smattrade på stugtaket. Först när det lättade reste vi oss för att gå, men Margit hejdade oss.
     ”Det här vet du väl redan Amanda, men det är inte Betty som ligger begravd i korsningen. Hon fick inte läggas i vigd jord, men hennes döttrar fick hand om kroppen och de begravde henne här ovanför stugan, en bit in i skogen. Stenen finns kvar”.

     Jag kände hur mörka svettfläckar växte fram under armarna på mig. Jag fick svårt att röra mig, benen ville inte lyda. Om det inte var Betty som låg begravd i korsningen, vem var det då? Amanda bara log hånfullt till svar. Hånfullt? Amanda avgudade Margit, vad tog det åt henne? Hon gick ut i hallen och drog på sig skorna.
     ”Kom nu syrran, vi är färdiga här!” ropade hon åt mig innan dörren smällde igen bakom henne.
     Jag fick med ens liv i kroppen och gick efter henne, men Margit la en rynkig hand på min axel. ”Var försiktigt barn, det där är inte Amanda”.

Häxor i spänningsroman med inslag av fornnordisk mytologi och folktro

Titel: Djävulens märke

Författare: Magnus Nordin

Baksidestext: Värstingklassen 9c i Katarinaskolan får en dag en ny vikarie. Malin, som hon heter, är ung, snygg och trevlig, och på något sätt lyckas hon få de allra stökigaste eleverna att lugna sig. Men det är något märkligt med henne, varför tycks hennes ögon ena stunden vara blå, för att i nästa vara bruna? 

Efter ett tag kommer deras ordinarie lärare Hanna tillbaka och allt återgår till det normala. Men en morgon när eleverna kommer till skolan hittar de henne död i klassrummet. Har hon begått självmord eller inte? Malin blir deras ordinarie lärare. Men ju längre tiden går blir några av eleverna varse att det är mer till Malin än bara den vänliga fasaden.
Under en tvådagarsutflykt får en av eleverna se Malin ha sex med en av de bråkiga eleverna i klassen, och hur Malin antar ett demoniskt utseende. Hon får ett tredje öga i pannan och det ändrar färg precis som hennes ögon. Vad är hon? Hade hon något med Hannas självmord att göra? Kan hon manipulera deras sinnen?

Omdöme: Djävulens märke har kategoriserats som en skräckberättelse. Som sådan är min åsikt att, nej, jag blir inte tillräckligt rädd. Jag känner inte att jag måste dra in benen så att fötterna inte sticker ut under filten medan jag läser. Jag får inte den där mysiga obehagskänslan som jag vill att skräck ska ge mig, den som gör att jag bara måste läsa vidare. Men som jag har varit inne på tidigare, jag är inte särskilt lättskrämd. Trots allt är det något som gör att jag måste läsa vidare och att jag slukade denna 500-sidors roman på en dag. Drivet och spänningen finns där. De obesvarade frågorna som man måste få svar på och ja, upplösningen var tillfredsställande. Djävulens märke är underhållningslitteratur så som den ska vara. Nordin plockar dessutom extrapoäng när han bortser från den moderna populärkulturens häxor och istället hämtar inspiration från fornnordisk mytologi och gammal svensk folktro. 

Rekommenderas för: Boken är kanske främst riktad till ungdomar och unga vuxna, men eftersom den är både lättläst, spännande och underhållande kan den läsas av alla åldrar. 

Havets Blåkulla

 

Titel: Jungfruön

Författare: Anna Winberg

Baksidetext: Blå Jungfrun är en ö i Kalmarsund. Myten säger att det var dit häxorna åkte varje skärtorsdag för att fira häxsabbaten tillsammans med djävulen. På samma ö försvinner en flicka efter en vårutflykt och återfinns aldrig. Föräldrarna gör allt i sin makt för att glömma: de säljer den vackra kustvillan och flyttar, långt bort från havet. Men flickans bror kan inte glömma - minnet av hans syster är för alltid inpräntat i hans inre. Och han söker sig tillbaka för att förstå det som inte går att förstå.

Jungfruön är en suggestiv och tät roman som för Blåkullamyten in i vår tid. En gripande berättelse om en familj där tystnaden härskar.

Omdöme: Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Jungfruön. Ja, den är bra, den är gripande. Den får mig att vilja läsa mer och det är just det som är problemet - den är väldigt kort. På dryga nittio små och luftiga sidor är hela härligheten avklarad och det känns som att det precis har börjat. Frågan är om det inte är aningens för kort för att kallas roman. Givetvis finns det inget exakt sidantal som krävs för att en text ska få kallas roman. En roman är så lång den behöver vara, det har vi hört förut. Men problemet är att Jungfruön skulle behöva vara betydligt längre för att berätta allt en roman ska berätta. Flera karaktärer presenteras bara för att försvinna ut i intet. Det finns ingen upplösning. Boken slutar istället där berättelsen börjar, vilket känns mer karaktäristiskt för en novell. Som novell är den däremot fantastisk. Språket är vackert, miljön är målande och nyskapande beskriven, karaktärerna väcker intresse. Stämningen är behagligt rå och mystisk boken igenom. Allt detta gör den helt klart läsvärd. 

Rekommenderas för: Kan läsas av alla åldrar. Perfekt att ha med på resan eftersom den inte tar någon plats och du kommer att hinna läsa ut den.

 

Häxor i lokalhistoria

 

Titel: Vägen mot Bålberget

Författare: Therése Söderlind

Baksidetext: En sensommardag 1975 går Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtrakten Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Hennes farmors berättelser ska göra att historien om Bålberget inte lämnar henne ens som vuxen. Malin växer också upp i Nyland nära älvens utlopp i havet, men trehundra år tidigare. Året är 1674 när hon rannsakas för trolldom. I fängelset tänker hon på sitt liv och på hur hon alltid fått kämpa mot mäns förtryck. Hon våndas också över sin otyglade dotter som rymmer hemifrån, gång på gång.Ett av ögonvittnena som pekat ut Malin är grannpojken Olof. Som alla barn fantiserar han mycket och inte minst fantiserar han om Malins dotter. Men gränsen mellan lek och allvar suddas ut när en äldre pojke dyker upp och berättar om en annan värld och om de krafter och väsen som befolkar den. Plötsligt finner sig Olof indragen i en fruktansvärd rättsprocess där ingen bemödar sig om att skilja mellan fantasi och verklighet.Först som gammal förmår Olof se tillbaka och minnas sin egen roll i händelserna som påverkade en hel bygd.Vägen mot Bålberget spänner en båge över tiden. Det är en roman om fyra människor - fyra öden - en bygd.Vad innebär det att vara förälder och att vara barn? Vad betyder historia och släktskap? Är historien ens värd att bevaras? Therése Söderlind har skrivit ett drama som - liksom debutromanen Norrlands svårmod - handlar om ursprung men också om att vara fångad i sin tid.

Omdöme: Först ut i höstens lästema, häxornas november, är denna vackert finstämda roman om häxor i Norrlands historia. Vägen mot Bålberget är en historisk roman med inblick i häxbränningarnas tid. En historia om häxor i Mellannorrland är svår att säga nej till för mig. Tempot i boken är inte särskilt högt, men det behövs inte heller. Varje sida, varje stycke, är fylld med tankar och upplevelser som fascinerar, förfasar och berör. Det jag uppskattar mest med boken är Söderlinds förmåga att ge röst och alla de karaktärer man får följa och hennes förmåga att berätta om svunna tider på ett mycket målande och trovärdigt sätt. Jag tvivlar inte en sekund på berättarrösterna från de olika tidsperioderna. Berättelsen följer inga traditionella ramar, utan vävs samman på ett finurligt och effektivt sätt genom att låta släktingarna avsluta varandras historier. Boken är helt enkelt välskriven och gripande, det var inte utan att det kom några tårar när jag slog ihop den. 

Rekommenderas för: Dig med läsvana och intresse för kvinnors kamp genom historien.

Upp