Boklust!

Kategori: Noveller

Hjärtläkaren

Jag visste att jag var ute på djupt vatten när jag såg de där långa fingrarna, grova med ärr och samtidigt mjuka och precisa, och hur hon lindade in sina knotiga fingrar i dem som om de bara tillhörde henne. Hennes målade ögon söker ständigt hans bekräftelse, men får det sällan. Han ler i samförstånd mot mig när hon hänger över hans axel och beställer ännu en drink över den kladdiga baren. Vi har en hemlighet han och jag. Inget uttalat eller så, men vi båda vet. Det är inte hon som var huvudpersonen i den här berättelsen. Hon var bara en bikaraktär som ger mer spänning åt handlingen. För vi ska ju bry oss om henne, det är underförstått, men vi ska också krossa hennes bultande hjärta.

     Det var de där fingrarna, de som får hjärtan att slå på operationsbordet, som gjorde att jag drogs ut djupare än vad som var tänkt. Hon sveper även denna drink alldeles för snabbt, ler urskuldande och fumlar med den alldeles för tajta klänningen hon har lånat av mig, innan hon slinker iväg till toalettkön. Han kommer närmare mig. Jag kan känna doften av hans deodorant genom havet av spilld alkohol och svett. Kirurgfingrarna letar sig till platser som får mitt hjärta att bulta snabbare. Han vet hur han använder sina verktyg.

     När hon kommer tillbaka kan hon inte gå rakt. Vi går hemåt alla tre och hon märker inte hur hans fingrar hela tiden snuddar vid mina. Vi hjälps åt att lägga henne i sängen. Jag hämtar ett glas vatten. Jag är inte någon barbar, något att dricka kan hon få innan smällen kommer. Han drar av henne skorna och slänger dem på golvet, lägger täcket över henne. Hon mumlar och somnar framför oss. Jag lindar mina fingrar i hans och han följer mig därifrån.

     När jag vaknar på morgonen är sängen tom. Det gör ingenting, för jag vet att jag snart får vara med honom igen. Vi har startat ett rusande lokomotiv som saknar nödbroms. Vattnet är så djupt där vi är nu att vi kommer att drunkna om vi ens skulle tänka på att vända åter. Munnen är torr och jag sväljer, för jag vet vad som måste göras.

     Hon sitter vid köksbordet när jag kommer ner för trappan. Disken är undanplockad, men kökssaxen ligger kvar på diskbänken. Hennes knotiga fingrar omslutet en kopp och kaffedoften sprider sig i köket. Gårdagens smink är nogsamt borttvättat. Håret sitter i en knut som är tänkt att se slarvig ut men som jag vet har tagit henne lång tid att få i ordning. Hon är svullen runt ögonen. Hennes hjärta är i bitar och det är jag som hållit i saxen. Rollen har valts åt mig utan mitt samtycke, men det är så det måste bli.

     ”Han har berättat allt”, säger hon.

     ”Jag är ledsen…” börjar jag.

     ”Du är ju min syster!” avbryter hon. Jag tar ett djupt andetag, stryker handen över köksbänken. Det gäller att gå varsamt åt med saxen nu, vi flyter på ytan till ett känslohav som hotar att sluka oss.

     ”Om du visste vad vi känner. Det här är äkta…” försöker jag på nytt, men hon avbryter mig igen.

     ”Äkta!” Hon skrattar. Högt och onaturligt. Hon reser sig upp. Lämnar kaffekoppen på bordet och går fram till mig. Hon är så arg att hon darrar. ”Han känner ingenting för dig. Jag har redan förlåtit honom för hans misstag. Vi flyttar imorgon som bestämt”.

     Han kommer ner. Kysser henne i nacken och fyller på en kopp. Han ler mot mig, en läkares leende till en patient, och försvinner ut i hallen. Jag kippar efter luft. Han har tagit livbåten och rott in till land utan mig. Jag kommer att drunkna i samma ögonblick som de försvinner ut genom dörren tillsammans. Jag kan inte låta det ske, det måste han förstå. Min hand dras mot saxen på köksbänken.

Upp